Två gånger i Berlin

Sommaren 1990 kom vi till Berlin på vår väg mot Prag,  Annika, jag och två tonårsdöttrar. Med oss i bilen hade vi verktyg för att kunna hacka loss bitar ur muren vid Brandenburger Tor. Det var den första sommaren i ett återförenat Tyskland. I ett Berlin som inte längre delades av en mur.

Bara ett år tidigare var Berlin en helt annorlunda upplevelse. Den gången var det bara Annika och jag. Vi skulle resa med tåg till Budapest. I Trelleborg parkerade vi bilen och tog tåget, och färjan till Sassnitz. På sin väg till Västberlin passerade tåget genom Östberlin och vi fick uppleva det som vi tidigare bara hade sett på film: Tåget som noga genomsöktes, de uniformerade männen längs spåret och vakthundarna.

I Dresden skulle vi göra ett uppehåll på ett par timmar, så vi gick ut på stan. Då inträffade katastrofen. Annika upptäckte att värdepåsen hon haft i ett snöre runt halsen inte fanns kvar. Snöret var kvar. Knuten inne i själva påsen hade gått upp. Borta var passet och en stor del av reskassan.

Vi anmälde förlusten hos ett poliskontor som fanns på stationen (Bahnhofspolizei) och blev vi sedan sittande nästan hela natten och förhördes omgångar av olika personer. Nästa morgon, efter att ha fått en del stämplar och biljetter, satt vi på tåget tillbaka till Berlin. Vi måste få ett nytt tillfälligt pass på den svenska ambassaden.

Det var lördagseftermiddag när vi kom fram till Berlin. Till slut lyckades vi få tag i en taxi, en gammal  sliten rysk Pobeda. Den svenska ambassaden visade sig ligga vid Brandenburger Tor. Vi kunde inta ana då, att vi ett år senare skulle stå på nästan samma plats och knacka sten.

Min bit av Berlinmuren

Det visade sig nu att ambassaden var helgstängd. Vi blev sittande på trappan utan att veta vad vi skulle göra. En patrullerande folkpolis uppmärksammade vår belägenhet, men inte heller han visste hur vi skulle komma vidare, Då kom det ut ett par personer från grannhuset, den norska ambassaden. Med deras hjälp fick vi kontakt med vår egen ambassadpersonal och någon timma senare hade Annika ett tillfälligt pass.

Nu ville vi bara åka hem, men så enkelt var det inte. Innan vi lämnade Berlin måste vi få en stämpel i passet, men den myndighet som skulle stämpla, var också helgstängd. Vi försökte ta in på hotell, men det fick vi inte göra som utlänningar utan förhandsbokning.

Vi satte oss på tåget mot Sassnitz och hoppades att vi skulle få resa hem utan stämpel. Det var nu den andra natten utan sömn och när tåget stannade vid färjeläget, så klarade vi förstås inte passkontrollen utan fick gå av tåget innan det körde ombord på färjan.

Jag glömmer aldrig vandringen uppför färjerampen där jag släpade på två tunga resväskor. Ingen av de uniformerade männen som ledsagade oss erbjöd sig att hjälpa till. Vi låstes in i en minimal biljettkur med ett elelement som inte gick att stänga av. Där satt vi och väntade åtminstone ett par timmar. Vi såg verkligen inte fram emot att tvingas resa tillbaka till Berlin bara för en saknad stämpels skull.

Men det blev inte så. En av de uniformerade släppte ut oss och meddelade att man hade beslutat att vi skulle få resa hem utan stämpel. I ren lättnad beställde jag en stor whiskey trots den tidiga timmen. Riktigt säkra kände vi oss dock inte förrän färjan hade lagt ut. Äntligen kunde vi sträcka ut oss på varsin bänk och somna.

Jag kan väl inte säga att vi hade blivit direkt illa behandlade, snarare offer för en trög och omänsklig byråkrati.

Den här DDR-upplevelsen lät oss förstå hur ett socialistiskt samhälle fungerade i verkligheten och bidrog till att jag lämnade mina politiska uppdrag i kommunen och gick ur VPK.