Under Saharas stjärnor

Mitt livs största äventyr var resan till Afrika med ”Den resande skolan i Wilhelmina” för drygt 40 år sedan. Vi reste i två gamla bussar och bodde i mindre grupper i byar i Nigeria nästa två månader

Jag har skrivit om mina minnen från den tiden tidigare i min blogg. Här kommer ett sista minne från resan hem mot Sverige efter nästan fem månader i Afrika

Vi återsamlades i Kano i norra Nigeria och skulle ta oss genom väglöst land i Sahara till Tamanrasset i Algeriet där våra bussar väntade.

Vi delade in oss i mindre grupper. Tillsammans med fem andra hyrde jag en liten fyrhjulsdriven lastbil av Åke. Han hette visserligen inte så, men det var vad vi kallade honom av någon anledning. Vi förstod snart att Åke visste vad han gjorde. Det var inte första gången han gjort den här resan. Vi rastade och övernattade i olika oaser. Det är särskilt en övernattning som jag minns.

Vi kom fram i skymningen till en eld. Åke berättade att vi var välkomna att övernatta hos en ung Tuaregfamilj som födde upp kameler. Familjen bestod av en ung man och hans likaledes två unga hustrur. Jag hade mött tuareger tidigare under resan och kunnat konstatera att de var ovanligt vackra människor, oftast klädda i blått

Vi delade med oss av vår matsäck och kvinnorna bjöd oss varm och salt kamelmjölk att dricka ur kalebasskal. Med Åke som tolk kunde jag prata lite med mannen som var mycket lik Mick Jagger. Som tack för deras gästfrihet gav jag honom som gåva min gamla Morakniv. Sannolikt den enda Morakniven i Sahara.

Vi rullade ut våra liggunderlägg och kröp ner i våra sovsäckar invid den falnade elden och tittade upp mot den fantastiska stjärnhimlen. Då säger Carita, en av mina reskamrater:

”Om det är nånting i Karlavagnen nu, ramlar det ur.”

Vi sökte efter Karlavagnen och upptäckte att den var upp och ner.