Kan nollvisionen i trafiken
bli verklighet?

Det var i början av 60-talet. Vi var tre killar i övre tonåren som bodde en bra bit från stan där vi pluggade på gymnasiet. Som tur var hade vi snälla pappor som kunde tänka sig att låna ut bilen till oss när vi skulle in till stan på lördagskvällarna för att gå på fest, dans eller bio. Bengts farsa, Helge var bilentusiast och hade alltid fina bilar. Särskilt minns jag hans Studebaker Champion med 240 hästars V8 motor.

En Studebaker Champion -56 - kunde köras fort.

På den tiden fanns bara hastighetsbegränsningar i tätorterna och det gick undan när vi åkte dom fyra milen hem i Studebakern på kvällarna. Långt över 100, upp emot 150. Jag kommer ihåg att hastighetsmätaren, av badrumsvågstyp, någon gång pendlade upp emot 200 km/tim. Vi ville se om vi vågade.

Mitt körkort var ganska nytaget och jag minns att teoriboken kunde berätta att ungefär 1 500 människor om året miste livet i trafikolyckor. Det var nog mera tur än skicklighet som gjorde att vi inte hamnade i den statistiken. Jag kan inte minnas att vi använde säkerhetsbälten, men jag minns att vi förde livliga samtal under hemresorna, om livet och om tjejer - mest om tjejer var det nog - så fullt koncentrerade på bilkörningen var vi väl inte.

Nu, många år senare ser det annorlunda ut. Mellan 250 och 300 människor omkommer varje år i trafiken. Bättre vägar, säkrare bilar, men kanske framför allt hastighetsgränserna bidrar till den drastiska minskningen av antalet trafikoffer. Själv är jag numera noga med att hålla hastighetsgränserna, men att döma av en artikel i Sydnärknytt för en tid sedan, innebär det att jag hör till en minoritet. 54 pocent av bilisterna överskrider tillåten hastighet kunde artikeln berätta. Så här kan det se ut:

Jag tar riksväg 50 ut ur stan åt Örebrohållet. Jag ställer in farthållaren på drygt 70 km/tim på 70-sträckan. (Jag tänker nu på hur det brukar vara innan vägarbetena började). Innan jag kommer till Ladäng efter en mil, där farten höjs till 90, har jag som regel samlat på mig en kö på 4-5 bilar och hunnit bli omkörd ett par gånger. Om en lastbil kommer ifatt mig kan den kanske inte köra om, men lägger sig tätt bakom för att visa sin irritation. När man sedan kommer ut på motorvägen vid Brändåsen, blir man omkörd av bilister som håller samma fart som vi gjorde på 60-talet.

Nå, det är väl ändå ett bagatellbrott och inte så mycket att bråka om, tycker många. Jag håller inte med. Länsförsäkringar uppger på sin hemsida att 100-150 liv skulle räddas om alla höll hastighetsgränserna. Att genom sitt trafikbeteende bidra till att så många dör i trafiken kan väl knappast inte vara ett bagatellbrott?  Dessutom innebär fortkörningen 700 000 ton extra i koldioxidutsläpp enligt länsförsäkringar.

Det finns dessutom en nollvision: Ingen skall behöva dö i trafiken. Är den målsättningen möjlig att uppnå? Ja, jag tror det. När de förarlösa bilarna kommer ut i trafiken om fem-tio år kommer det att kunna bli möjligt. Tekniken finns ju redan och det sägs att om människor bara kan låta bli att försöka ta över kontrollen, så kommer biltrafiken inte att behöva drabbas av allvarliga olyckor.

Jag måste kanske avsluta med att bekänna att jag har fått böta för fortkörning. Jag var ouppmärksam och trodde att det var 70 som gällde vid Kvistbro kyrka, men det var 50 km/tim.