Jag hade en släkting som jag tyckte mycket om, han var polis och hette Bernt.

Han var lång, stabil och vithårig, och när man hälsade på honom så var det som att tvinga handen i ett skruvstäd. En lugn och stabil person som var polis dygnets alla timmar kändes det som. Folk på byn visste ju vart ”Magnusson” bodde, och inte sällan så behövde man prata av sig eller få lite hjälp även efter kontorstid. 

Fler än en gång for vi i väg på byn och hjälpte någon tant som låst in nycklarna i bilen efter lördagshandlingen. 

I början av karriären arbetade han i Hallsberg och Kumla, för att sedan flytta upp till dom norra delarna av Lindesberg. 

Under mina besök under åren så pratade vi ofta om samhällsfrågor, och inte sällan fick man höra en anekdot från livet som polis. 

Berättelsen om mordet på 14-åriga Lena från Hammar i Askersunds kommun 1975, och det ouppklarade tvättstugemordet i Örebro 1995 är några av fallen som jag minns hade gjort avtryck på honom.

Men det fanns även lite roligare fall, som den historia jag kom att tänka på häromdagen, när jag läste ytterligare en artikel om hur människor kastat sten på polisen.

Jag tror det var någon gång på 70-talet och Bernt med kollega körde runt i en ny polisbil av modell Plymouth Valiant, när man blev stående vis en järnvägsövergång i centrala Kumla. Det hade blivit lunchtid och en hel hord av människor från en skofabrik var på väg till en lunchrestaurang. Signalen blinkade rött, men tecken fanns på att den hungriga gruppen människor inte skulle vänta in tåget, utan smita över mot röd signal.

Valianten var utrustad med megafon på taket, och Bernt greppade snabbt micken och instruerade folkmassan att avvakta tåget och inte gå över så länge det var rött.

Några personer i gruppen hejdade sig, medan ett större gäng inte visade tålamod utan traskade över.Bernt och kollegan steg ur bilen, och när lagbrytarna kommit fram till polisbilen så förklarade han att samtliga personer som gått mot rött nu fick vända kosan mot polisstationen för utdelning av böter.Samtliga tilltalade vände tillbaka över spåret, och knallade ner till polisstationen där man i tur och ordning fick sin böter utdelad. Långt ifrån alla var nöjda, men förstod att dom hade blivit varnade och att man själv gör sina aktiva val, även om man är hungrig.

Berättelsen ter sig närmast som en utopi i dag. Ett samhälle där polisen hade tid att ens lägga märke till att någon springer över spåret, och än mindre att lagbrytarna skulle vandra ner i samlad trupp för att kvittera ut sina böter efteråt. 

Men det är skillnad när man har en lokal polis, en polis som känner igen sina medmänniskor. En polis som har tid att skapa relationer, och som ser en vits i att finnas och synas, och därigenom inte behöva ha speciella ”satsningar” på förbyggande arbete. 

Jag tror att detta alltid varit, och alltid kommer att vara lösningen på många av problemen vi ser idag. 

Den absolut största delen av brottsligheten som gemeneman drabbas av är av lokal karaktär, därför borde också polisen vara det.