Richard brinner
för gruvans historia

Richard har sett en närmast extrem teknikutveckling när det gäller hur malmen under det lilla samhället i Sydnärke brutits. Han visar en gammal, tryckluftsdriven, handhållen bergborr. Han har haft en lång rad arbetsuppgifter. Han jobbade fram till pensionen i Zinkgruvan, men var borta några år för att jobba i en gruva på Grönland.

– När jag gick ner i gruvan efter lumpen kom en av cheferna och släppte en helt ny sådan här borr framför mig och sa att den nu var mitt ansvar, minns han.

Då var det trånga gångar med lågt i tak. När ett nytt så kallat rum skulle tas upp i malmådern handlade det om att borra hål med handhållna borrar, som både vibrerade och förde ett djävulskt oväsen och sedan spränga.

Tungt jobb

– När jag började hade vi inte regelrätta hörselskydd. Det fanns fetvadd. Man började borra in i berget, när borren tog spände man liksom fast den med en expander mot golvet, så man slapp molhålla den. 

Efter sprängning lastades malmen ut ur rummen med en liten spårbunden lastare som gick på spår, en kastlastare. 

– Ett tungt jobb. Man var tvungen att lägga ut räls framför sig och baxa med maskinen för hand, säger Richard och visar en av lastarna som finns på museets gård.

Man körde helt enkelt fram lastaren mot malmhögen. När det var malm i den lilla skopan kastar maskinen malmen bakåt, över sig och ner i ett flak bakåt, med ett fruktansvärt skrammel som följd. Dessutom tjöt tryckluftsmotorn.

Gruvtåg

Sedan tippades malmen ner i en gång våningen under, där ett litet tåg fanns för att forsla ut malmen.

– Jag har kört sådana också. Vi har gruvans allra första lok, som var elektriskt, batteridrivet, här på museet. Det sattes i drift 1911. Trots det fanns det faktiskt kvar när jag började i början av 70-talet. Så jag har kört det.

I dag är det mer utrymme i gruvan. Malmen transporteras på lastbilar. Borrar gör man med hydrauliskt drivna borriggar. Det är ofta fjärrstyrda. Det innebär att den som borrar inte ens befinner sig i rummet.

–  De kan till och med sitta ovan jord och jobba. Även lastningen sker fjärrstyrt. Det är ingen inne i rummen längre.

Museet var omklädningsrum

Knalla gruvmuseum visar i första hand Zinkgruvans historia. I princip alla maskiner, allt som visas, har använts i Zinkgruvan. Men det går även att lära sig hur brytningen går till i dag.

– Några av byggnaderna tillhör det äldsta vi har här. Vårt kafé, som varit borrsmedja och förråd, är byggt på 1800-talet, liksom det stora krosshuset, som är lite av Knallagruvans kännemärke. Det här rummet, som är vårt kontor, var omklädningsrum och matsal för de som jobbade i gruvan. Jag har själv bytt om här och ätit matsäck. Vi öppnade museet 1992. Men gruvan användes fram till 2004. Jag tillhörde dem som ibland jobbade här. Jag gick i pension 2008. Men efter ett helt liv därnere har jag svårt att släpp taget. Är här vid museet nästan dagligen.

Fortfarande evakueringsväg

Laven och hissen används fortfarande för personal som inspekterar Knallagruvan.

– Ja, den hänger ihop med det övriga aktiva gruvsystemet. Den ska bland annat kunna användas som evakuering, om något händer.

Tidigare kunde Zinkgruvans bygdeförening, som driver museet ideellt, ta med grupper ner och visa gruvan.

– Det får vi inte längre göra. Bolaget satte stopp, bland annat av säkerhetsskäl.

– Men vi har istället gjort en bra film, nere i gruvan, där vi visar hur arbetet med de olika maskinerna gick till.

Stor påverkan

Museet visar också den enorma påverkan på Zinkgruvan och Åmmeberg Vielle Montagne hade.

– De byggde ju upp allt från grunden. Här var bara några gårdar. Man byggde skolor, ett litet bibliotek, hotellet i Åmmeberg, industribyggnader och allt möjligt. Man arrenderade ut mark till arbetare och erbjöd förmånliga lån. Man hade egen sjukvård och till och med ett egen pensionssystem.

På gården har föreningen satt upp en tågbana av samma slag som fanns nere i gruvan.

– Den är byggd av räls vi själva hämtat upp ur gruvan. Vi har byggt en 500 meter lång tågbana och en lite turistvagn. Vi gör med något av flera små diesellok som gått nere i gruvan.

För den fordonsintresserade finns en del intressant. Bland annat en vacker 30-talsbil som varit industribrandbil vid anrikningsverket i Åmmerg. Det finns också en märklig, öppen ambulans som användes nere i gruvan, byggd på en VW typ 1.

– Jag har aldrig åkt själv, men kört den. De som skadades och åkte med den menar att ambulansresan nästan var värre än skadan, minns Richard.