Bebyggelseantikvarien Julia Larsson visar hur de timrade väggarna på förstukvisten fortsätter in i stugan. Foto: Henrik Östensson
Många ville se unikt timmerhus – öppet hus vid Kullängsstugan
– På 1960-talet var huset helt öppet för den som ville gå in här. Ingen förstörde, eller vandaliserade, vi ungdomar träffades här för att dricka mellanöl, minns Solveig Samuelsson, uppväxt nära Kullängsstugan, ett boningshus bevarat från 1690-talet.
Kanske är bygdens engagemang skälet till att huset fortfarande står där det gör. Vi var med vid ett av de få tillfällen Kullängsstugan höll öppet,
Det är Örebro läns museum som äger det unika huset. Under den så kallade kulturarvsdagen hölls öppet hus.
Kullängsstugan, nära gården Dohnafors, en bit väster om Askersund är något så pass ovanligt som en bevarad parstuga, ett bostadshus som byggdes på 1690-talet. Nu utgör huset en ovanlig syn, när det byggdes var det den gängse typen av bostadshus på gårdarna, åtminstone hos de som var lite mer välbärgade.
– Vi vet egentligen inte varför man bygge ett så här pass stort hus. Det här är ju egentligen torpmark, som tillhörde gården Dohnafors, säger bebyggelseantikvarien, Julia Larsson och visar in i det gamla timmerhuset.
Fönstren har varierat lite i storlek. Dessa är troligen utbytta på 1930-talet.
– Huset är knuttimrat i tämligen grova timmerstockar. En speciell detalj är förstukvisten. Väggarna på den utgör väggar även inne i stugan. Det är lite ovanligt. Parstugor blev dock vanligt på 1600-talet.
Det finns få bevarade hus på landsbygden från 1600-talet. Till stor del beror det på skiftena av jordbruksmark som skedde på 1800-talet. Då splittrades ju ofta byarna och stugorna flyttades, eller byggdes om. Men Kullängsstugan står kvar där den byggdes.
Hus för en välbeställd bonde
Däremot är flera andra byggnader man tror fanns borta. Som fähus och liknande. Ett parhus brukar man kalla hus som har rum på båda sidor om ingången och murstockarna, som ofta inhyste två familjer. Inget talar dock för att Kullängsstugan byggdes för fler familjer. Det verkar helt enkelt som Nils Svensson som byggde, var relativt välbeställd. Han kallades för Kullagubben och arbetade på det närbelägna sågverket i Dohnafors. Han kunde med andra ord trähantverket och hade troligen tillgång till både virke och verktyg från Dohnafors. Han ska dock ha haft svårt att få hjälp vid bygget.
Berättelserna gör gällande att han bjöd in folk från grannskapet på mat, för att de sedan skulle hjälpa till att bygga. Men när de ätit ska de ha rest sig och gått hem. Då ska Nils Svenssons dotter ha ryckt in och hjälpt till med att lyfta de tunga stockarna. Det ska i sin tur gett upphov till att hon tillskrivits mytiska krafter, en riktig kraftkvinna.
Huset var bebott fram till 1936. Sedan skänkte ägaren, Dohnafors herrgård, Kullängsstugan till Örebro läns museum.
Grova stockar
Läser man olika skrifter om huset kan man läsa att huset är byggt av bilade timmerstockar. Undertecknad tycker dock att flertalet stockar ser ut att ha sågats. Kanske kunde Kullagubben såga stockarna i sågen.
– En del stockar är säkerligen också utbytta. Man kan fascinera över hur grovt timmer som använts. Det är nog svårt att hitta så grovt timmer numera, säger Julia Larsson.
Fick fel takbeklädnad
Redan tidigt insåg man att huset var värt att bevara. På 1930-talet skedde viss renovering. Bland annat fick väggarna inne ny lerklining en vanlig behov att få släta väggar i timmerhus förr.
Då beslöt man också att ta bort tegeltaket för att återgå till torvtak.
– Där blev det inte bra. Ett torvtak ska inte vara helt tätt, det fungerar inte. Man lade tackpapp i botten. Sedan försökte man på olika sätt, genom åren, täta och lägga på nya tätskikt ovanpå torvtaket. Man lade till och med på eternit. Det resulterade till sist i att taket delvis rasade in på 2000-talet.
2014 blev det så ett stort projekt där man tog ner taket, och gjorde om det enligt ursprungliga metoder, med näver som tätskikt. Det ligger tunna stammar i botten, sedan näver och sedan torv.
Använde huset som samlingsplats
– När vi var unga blev det här lite av en samlingsplats. Det var helt öppet och faktiskt möblerat. Vi samlades här och drack mellanöl. Källaren var dock låst. Vi fantiserade om att där var en vinkällare, minns Solveig Samuelsson, uppväxt i området.
Var det ingen som förstörde?
– Nej aldrig, inte ens klotter. Jag tror det fanns ett slags gemensam känsla för huset, fortsätter Solveig. Hon återkommer till huset regelbundet, trots att det numera är låst. Förr fanns en kvinna från trakten, en riktig eldsjäl, som städade i huset, höll ordning.
Kullagubbens släktingar
Även Anna-Lena Sundin och Marita Johannesson besöker ofta Kullängsstugan.
– Det är ju synd att det så sällan går att komma in Vi är båda släkt med ”Kullagubben” Nils Svensson. Vi är hans ättlingar i nionde led, berättar Anna-Lena.
– Vi ser ju till huset och ser till att allt fungerar, så det inte förfaller. Men det är ju sällan någon här. Mellan varven står huset tomt, säger Julia Larsson.
Det var en hel del som letade sig ut till Kullängstugan under Kulturarvsdagen. Många hade med sig kaffekorgar och kunde njuta av matsäck i det fina septembervädret.
