Ordföranden i Åmmebergs Bygdeförening, Roger Schmidt, tände ljus för de tolv som dog i gruvolyckan. Detta under överinseende av två av sina barn samt Anna-Lena Törnvall. Foto: Nalle Elfqvist
250 år sedan raset
i Västerby Gruva
Söndagen den 22 april på eftermiddagen var det stor samling vid gamla Västerby Gruva mellan Åmmeberg och Zinkgruvan. Detta med anledning av den stora rasolycka som ägde rum i gruvan för nästan exakt 250 år sedan, den 23 april 1768.
Kyrkoherde Sven-Erik Linderoth berättade med inlevelse om det stora och sorgliga gruvraset i Västerby gruva för 250 år sedan. Arrangören Åmmebergs Bygdeförening hade bjudit in kyrkoherde Sven-Erik Linderoth för att berätta om den olyckan. På plats var även gruvingenjören Torsten Nilshamre som sålde sin bok om katastrofen med undertiteln: "Sveriges mest tragiska gruvolycka".
Tolv personer dog
Av sammanlagt 16 gruvarbetare som arbetade under jord den här aprilförmiddagen 1768 dog 12 personer. Nästan alla från Björnfall i Lerbäck. Och alla var de män utom en, pigan Ingrid som tjänade hos Per Andersson i just Björnfall.
Redan några dagar tidigare hade vissa arbetare upptäckt sprickor i järnmalmsgruvan, vilket naturligtvis skapade en del oro. Men gruvfogden Johan Andersson ansåg efter en besiktning att man lugnt kunde fortsätta jobba utan risk för olycka.
Men vid vid niotiden på förmiddagen den 23 april hände det som absolut inte fick hända. Gruvan rasade ihop som ett korthus under ett dån som hördes vida omkring. Det blev alltså "locket på".
Många skadade kunde höras kvida i rasmassorna under hela dagen, bland annat då pigan Ingrid. Medan en ung man från byn Upsala satt inklämd mellan några stora stenblock ganska ytligt. Så honom kunde man prata med och till och med röra vid med ett yxskaft. Men han satt som i ett skruvstäd och kom ingenvart.
Ett nytt ras i Västerby gruva drog endast med sig varningsskylten för just bergras.Stor sorg på bygden
Först vid tretiden på natten hade alla svårt skadade tystnat i gruvan. Så det här var en olycka som naturligtvis utlöste stor sorg på bygden och något man kom att tala om lång tid efteråt.
Och nu 250 år senare berättade alltså Linderoth på ett levande sätt vad som hände den här sorgliga dagen, varefter man tände tolv stearinljus i snålblåsten och Linderoth själv lade ner en krans för att hedra de bortgångna gruvarbetarna.
Därefter höll man en tyst minut.
