Lerbäcks teater
firar 20 – ”Vi har
hela tiden styrts av lust”

Det var nämligen 2004 som Johan och Jenny Gille, då nyinfyttade i Lerbäcks gamla gästgivargård, vände sig till medierna och berättade att de skulle  starta teater. Det skulle bli sommarteater på gården, mellan flygellängorna, helt nära Lerbäcks kyrka.

De skulle framföra Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen.” Dramatiserad av Johan Gille själv och Mikael Kallin.

För oss som hade förmånen att få se föreställningen stod rätt snart klart att det inte var någon vanlig bygdeteater det var frågan om.  Det var hög kvalitet, redan då. Johan, Jenny och gänget som spelade var nämligen ganska erfarna skådespelare, skolade På Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. Att det fanns vana att agera, och vana att spela tillsammans med barn på scenen stod klart. Ett flertal av parets vänner, som också uppträtt på Astrid Lindgrens värld, fanns på scenen. Två av dem, Ullrik Spjut och Mattias Blad tillhör den fasta ensemblen fortfarande.

Flera hundra tusen besökare

Föreställningen spelades på en smal scen, symboliserande en väg, med publik på båda sidor.

Projektet var ambitiöst, fler föreställningar, mer teater utlovades. Många skakade på huvudet och undrade hur det skulle gå att driva kommersiell teater i lilla Lerbäck. Nu har det gått 20 år, Lerbäcks teater är ett begrepp, med åtta heltidsanställda sedan länge. Flera hundra tusen besökare har det blivit genom åren.

Sökte boende närmare familjerna

Johan är uppväxt i Eskilstuna, medan Jenny är uppväxt I Örebro.

– Man kan väl säga att vi var medborgare i Astrid Lindgrens värld vid den tiden. Vi hade träffats när vi säsongsarbetade med teatern där. Vi hade till och med gift oss i samma kyrka som Astrid Lindgrens föräldrar, Pelarne kyrka. Även om vi gjort andra saker får man nog säga att Astrid Lindgren präglat oss och verksamheten här.

Gjort det som varit roligt

– Vårt första barn, Hannes, föddes 2001. Vi ville hitta något boende på landsbygden, nära gärna både Eskilstuna och Örebro, där våra familjer fanns, berättar Jenny.

2002 köpte de Lerbäcks Gästgivargård.

– Vi kände väl relativt snart att det kändes knepigt att lämna den här fina platsen när det var som allra vackrast, på sommaren. Vi säsongsarbetade ju fortfarande på Astrid Lindgrens värld. Vi beslutade oss för att göra något här. Vi kände väl tidigt att det skulle vara en kommersiell satsning. Vi vill vara fria att göra vad vi ville, inte vara beroende av bidrag, stöd.

Jenny fortsätter.

– Men vi tänkte aldrig i kommersiella banor. Vi har aldrig tänkt att ”det här skulle vi kunna tjäna mycket pengar på." Vi har hela tiden styrts av lust, gjort saker som vi tyckt verkat roliga, som vi velat göra.

Mordgåtor i Agatha Christie-miljö

Redan hösten 2004 var det dags för nästa projekt, Lerbäcks teater började med sina numera välkända mordgåtor.

– De som då drev Lerbäcks Hotell, som låg någon kilometer härifrån, hörde av sig och ville samarbeta. Vi hade tidigare varit med och skrivit, spelat, ett slags interaktiv deckarteater, på gatorna i Göteborg. Vi beslöt oss att prova det här. Hotellet var ju som hämtat ur en Agatha Christie-bok. Det blev snabbt en succé. Det blev fullbokat. Hotellets lokaler var små.

Mer sommarteater

Året efter 2005 var det dags för ett nästa stort steg. Då byggdes en utomhusscen bakom huvudbyggnaden. Frivilliga och barnskådespelare från närområdet rekryterades.

– Under sommaren spelade vi Robin Hood. Publiken dök upp. Vi har egentligen aldrig behövt marknadsföra oss så mycket. Det har rullat på med publik. 2006 blev det Astrid Lindgren igen, "Pippi på de sju haven." 2007 spelades "Ronja Rövardotter", 2008 "Häxan & Lejonet", Narnia.

Bara några år efter premiären blev teatern Johan och Jennys heltidsarbete.

– Det är bara en enda sommar vi inte spelat sommarteater, pandemisommaren 2020. Då gick det inte. Vi skulle spelat Emil Lönneberga. Men året efter var vi tillbaka, då tillfälligt i amfiteatern vid Riseberga klosterruin. Det större publikutrymmet passade bra under pandemin.

– Pandemin blev en oerhört speciell tid för oss och alla andra med liknande verksamhet. En märklig period. Det var också den enda gången under vår tid vi tagit emot något slags statligt stöd. Då var det bra för att överleva.

Återkommande publik

Mordgåtorna då?

Jo, de har också rullat på, ständigt nya produktioner, både på höstarna och på vårarna.

– Vi insåg att kombinationen en god middag, med teater var populär. Vi har många, kanske majoriteten av publiken, som återkommer varje år. Hur det har sett ut har varierat lite. VI kom snabbt fram till att ett lagom mått av interaktion, där publiken kan klura på vem som är den skyldige, är det som fungerar bäst.

Då och då har det också spelats farser. Allt skrivet och dramatiserat av Johan Gille. numera skriver han själv, tidigare var det tillsammans med Peter Nyström.

Men hur hinner ni?

– Numera är vi mer sällan med och agerar på scenen. För oss handlar det till stor del om att ligga steget före, planera för och skriva, dramatisera det som ska komma härnäst.

Ny scen

2008 togs ytterligare ett stort steg. Det så kallade Magasinet, invid gästgivargården i Lerbäck. Där blev det en ny, fullt utrustad inomhusscen, med plats för drygt 100 gäster sittandes vid bord. Det finns också ett restaurangkök. Teatern hade en ny scen för mordkvällar och farser.

– Det blev ett nytt steg. Hotellet var ju i minsta laget och skulle stänga. Den här investeringen hamnade mitt i finanskrisen som rådde då. Banken var stressad. Men det fungerade, publiken kom, säger Johan Gille.

Sedan dess har familjen utvidgat ytterligare och renoverat de gamla flygellängorna framför gästgivaregården. Där finns nu hotellrum. Ett bra komplement till verksamheten.

– Nu kan vi erbjuda en helhetsupplevelse, med övernattning. Räcker inte våra rum har vi ju lyxen att ha ytterligare ett hotell, Per Olovsgården, ett stenkast bort, säger Jenny.

”Våra barn är från Lerbäck”

Ni har ju bara bott här i drygt 20 år. Har ni kommit in i grannskapet, blivit Lerbäckbor?

– Det känner vi att vi har. Våra barn är ju uppväxta här, de är från Lerbäck. Att ha små barn underlättar när man kommer flyttande. Man träffar andra föräldrar. Vår verksamhet har också gjort att vi behövt grannskapet. Vi har ju samarbetat med åtskilliga lokala företag, hembygdsföreningen här och allt möjligt. Jag tror det bidragit till att göra oss till Lerbäckbor.

Framtiden då?

– Vi känner oss fram för att se vad vi tycker är roligt, vad folk vill ha. Pandemin var ett avbräck, sedan kom kriget i Ukraina, med lågkonjunktur. Vi är inte riktigt tillbaka på de nivåer vi var före pandemin, men det rullar på.

Som sagt, närmast, nu i mars, spelas Astrid Lindgrens ”En kärlekshistoria” Längre fram i vår, premiär 11 april, spelas pjäsen, farsen, ”Blåsväder i Svartvattnet” i Lerbäck.  Längre fram i sommar blir det utomhusteater på friluftsscenen, precis som vanligt, Rudyard Kiplings ”Djungelboken.”