Björn af Kleen påpekar för Svante Weyler att han bara en gång kallat sig författare: I en annons när han letade sommarstuga. Foto: Petter Hellmin
Författaren som
vill kallas reporter
Björn af Kleen, författare till flera intressanta reportageböcker, besökte Kävesta folkhögskola på onsdagkvällen och berättade om sitt arbete för att komma folk in på livet - och om att bevaka Trump.
På Kävesta folkhögskola vet man hur en slipsten ska dras när man vässar en kulturupplevelse. Folk kommer åkande på sockenlandsvägen i kulna februarikvällen. I aulan möts de av välkomnande, av en kopp kaffe med kaka medan skolans musikungdomar – såväl grupper av blåsare som en pianist vid socknens maffigaste flygel - leverar en klassisk konsert av skönaste märke.
Avnjuten av ett sextiotal personer i väntan på kvällens samtal mellan mellan journalisten Björn af Kleen och förläggaren Svante Weyler. Den senare, en gång Sveriges Radios Berlinkorrespondet med flera journalistiska meriter, är numera bokförläggare med en aktningsvärd produktion.
I denna tungviktiga utgivning ingår Björn af Kleens Jorden de ärvde (2009), Lucke & Lull – Arvet efter en Bonnier (2013) Två böcker, en om adeln och en om borgarna, på temat hur mäktiga familjer behåller sin kultur, sin makt, rikedom och inflytande i en helt annan värld än ursprunget. Detta till priset av arvlöshet för dem som inte platser i ålderdomliga regelverk. 2016 kom sedan boken Zlatan, Silvia och andra svenskar – Porträtt och reportage.
Trots böckerna hävdar han med emfas att han är reporter och minns hur han som mycket liten satt i trappan till övervåningen i hemmet i Hedemora. Trappan var en slalombacke och Björn var Plex Pettersson som rapporterade mellantider vid trappavsatserna.
Ett sextiotal personer kom till Kävestas aula för att höra Björn af Kleen och Svante Weyler diskutera samtidsfrågor. Foto Petter HellminNu är är han synnerligen etablerad journalist vid Dagens Nyheter. En person som trivs med att kunna ringa upp vem som helst och fråga om vad som helst och få svar.
Nå, ringa upp. Han är mer sofistikerad än så. Han öppnade dörren till adliga godsägare -inte alltför sugna att tala med journalister – genom att skicka ett brev på papper med posten med en enkel fråga om hur det kom sig att godsen överlevt alla förändringar fram till modern tid. Det var många som stolta ville berätta om sitt värv som bevarare av godskulturen..
Hans inkännande sätt att möta personer får dem att prata - ge sin självbild, som han säger. Men han stannar inte där. Han följer dem bokstavligen i deras vardag, iakttar dem över axeln så att en fylligare bild växer fram. Som måhända inte riktigt stämmer med självbilden.
Samtalet glider naturligen över till Björn af Kleens bevakning av Trumps valrörelse. Han beskriver hur journalisterna stod hopträngda bakom ett stängsel medan mr Trump skällde ut dem på ett av sina pompösa möten.
- Det intressanta var hur snabbt massan av åhörare sammansvetsades av utfallen mot journalisterna.
Boken Zlatan, Silvia och andra svenskar och mötet med Trumps utfall leder till samtal kring svenskhet, etnicitet och en rätt skakande bild av journalistikens villkor i dagens Sverige under hat och hot. Redaktioner som handfast garderar sig mot dödliga attentat. Journalister som får mail: "Vi vet i vilken skola dina barn går". Journalister har slutat att ange epostadresser efter sina artiklar. Hatstormen i inkorgen kommer ändå.
Så slutar en kulturkväll. Publiken släntrar ut på parkeringen begrundande ett nytt samhällsklimat beskrivet av två kompetenta iakttagare.
