"Vi måste prata
om psykisk ohälsa"
Under tisdagskvällen föreläste Kumlabon Erik Widlund, som Sydnärkenytt tidigare skrivit om, inne på USÖ. Dels för personal och andra berörda inom vårdomsorgen, dels för allmänheten. Ett 50-tal åhörare fanns på plats för att lyssna till Eriks kamp mot psykisk ohälsa och hur hans liv ser ut idag.
Erik hade tidigare under dagen hållit samma föreläsning, då för vårdpersonal och andra berörda, medan det på kvällen anordnades en öppen föreläsning. Drygt ett femtiotal personer hade tagit sig till Wirénsalen för att lyssna till Erik berättelse.
Med sig till föreläsningen hade Erik sin mamma. Syftet var att inte bara få en inblick i den sjukas liv utan också hur sjukdomen påverkar den drabbades anhöriga.
– Jag var runt tjugo när jag började förändras. Det var otroligt stressigt på jobbet, jag hade en chef som stod och skrek på mig och sa att jag var dum i huvudet. Till slut började jag oroa mig över att gå till jobbet, berättade Erik.
Stötte undan alla
Förändringarna kom smygande. Erik själv märkte först ingenting men det gjorde omgivningen. Hans dåvarande sambo lämnade honom för henne hade han lyckats stöta bort, utan att han själv var medveten om det. I samma veva fick hans pappa en stroke.
– Samtidigt levde jag efter det där att killar ska bita ihop, att vi inte ska visa våra känslor.
Erik blev så illa däran att hans mamma fick skaffa en så kallad suicidtelefon - en telefon man måste ha till hands 24 timmar om dynget. Utifall att.
Hatade sig själv
Erik beskriver det så som att han inte hade några problem med sin omgivning, det var sig själv han hatade. Han var ute på en festresa när han för första gången tänkte ta livet av sig. Men personen som var med honom ringde Eriks mamma som tillsammans med Eriks syster hämtade hem honom.
Den långa resan hem mot Örebro spenderade Erik i baksätet, ständigt med mamman vid sin sida. Bildörrarna hade barnlåset aktiverat så att Erik inte skulle kunna ta sig ut.
– Jag blev inlagd på psyk när jag kom hem. Jag ville inte dit. Min idé om psyk var att det bara satt en massa tokiga där som dreglade. Men så var det ju inte. Jag önskar att någon hade berättat för mig hur det verkligen var, vad man gjorde där, sa Erik och återkom ett flertal gånger under föreläsningen om hur viktigt det är att prata öppet om psykisk ohälsa.
Drabbar även anhöriga
Erik påpekade hur hårt hans mående tog på hans mor. Hon lärde sig att inte visa oro inför Erik utan grät istället när han inte såg. Hon visste inte hur hon skulle ta upp det hela med sin sambo och hade ingen att prata med.
– Man bryter ner närstående. Bristningsgränsen kommer någon gång, kommenterade Erik.
Genom åren följde ett flertal självmordsförsök blandat med olika självskadebeteenden, tung medicinering, isolering och perioder då Erik var inlagd hos psykiatrin. Erik kunde till exempel inte gå och handla själv för han kunde inte prata. Orden bara tog slut. Tanken på att kassörskan skulle börja föra ett samtal med honom resulterade i panik.
– Det är många år som har försvunnit. Det är en som en dimma. Mycket kommer jag inte ihåg själv utan har fått det berättat för mig av andra personer, menade Erik.
Sysselsättning gav mening
Så småningom fick Erik en sysselsättning. Ibland dök han inte upp alls men när han gjorde det kände han att det gav honom en sorts värde. Han kunde vara Erik, inte bara sjuk. Sysselsättningen blev även ett andningshål för hans mamma - de timmarna var de enda hon kunde slappna av för hon visste att någon alltid fanns vid Eriks sida.
– Det finns stöd för den sjuka och för den anhöriga, men man måste ju också få reda på det, påpekade Erik. I början visste vi knappt någonting.
Erik var ofta tungt medicinerad, ett tillstånd som tog ifrån honom hans känslor. Han kunde registrera att andra reagerade på något men kunde inte själv känna det dem kunde. Där och då gick han från att hata sig själv till att hata livet han levde.
Tog många år
Erik fick kontakt med en KBT-terapeut på allmänpsykiatrin i Hallsberg. Därefter följde många år av akut behov av hjälpen han fick där. Vändpunkten kom därefter. Plötsligt var det något som förändrades.
– Jag bestämde mig, antingen så vänder det eller så tar jag livet av mig ”på riktigt.” Men jag var rädd för att bli frisk för jag hade ju blivit ganska bra på att vara sjuk, menade Erik.
Han trotsade rädslan. Erik slutade dricka och röka och började lära sig äta ordentligt. Träning var något han fastnade för och till en början kunde han träna flera timmar om dagen. Idag tränar han på en måttlig nivå.
– Det som är bra med träningen och maten är rutinerna, dom är viktiga för mig, för att jag ska fungera, förklarade Erik och visade även en bild på sin särskilda ”antidepp-medicin”, hunden Daisy.
Borde prata öppet
Idag accepterar Erik sin sjukdom och sina brister. Han har lärt sig att leva med dem. Som sjukpensionär säger han sig även ha tillåtelse att vara just sjuk. Han kan krascha om igen och ta några dagar sängliggande om det är det kroppen och sinnet behöver.
– Det är okej att stänga av teven för att man inte orkar höra om allt elände och det är okej att sätta på en film och gråta till den. När jag växte upp som kille var det liksom att man skulle vara tuff och inte visa känslor men det måste vi få göra. Vi måste kunna prata med varandra om psykisk ohälsa!
Erik avslutade sedan föreläsningen med ett par ord till dem som lider av psykisk ohälsa.
– Våga lita på vården och stå ut, det blir bättre!
Du som är sjuk kan söka hjälp via din vårdcentral och/eller psykiatriska mottagning. Är du under 18 år kan du även söka kontakt med elevhälsan på din skola eller barn- och ungdomspsykiatrin, bup. Du som är upp till 20-25 år kan också kontakta en ungdomsmottagning.
Kontakta en psykiatrisk akutmottagning eller ring 112 om du eller någon du känner har allvarliga självmordstankar eller självmordsplaner.
HÄR finns länkar samlade till olika instanser i länet samt mer information om psykisk ohälsa.
Du som är anhörig till någon med psykisk ohälsa kan få hjälp och stöd via en anhörigkonsulent, läs mer HÄR