En historielektion spelad med bravur
Karl XII:s beryktade likfärd kan ha passerat Nalavi - annars hade det inte blivit ett bygdespel på platsen. De 140 i den solvarma premiärpubliken fick på lördagen en rolig historielektion spelad med bravur av tandlösa kärringar och fulla knektar.
Det är naturligtvis en skruvad föreställning som framförs av ett skönt utstyrt gäng entusiaster. Gårdsmiljön och klädedräkterna bildar en trovärdig scen, därtill omgärdat av musik och teknik, som gör att vi hör vad de säger.
Kräcklingebygdens vänner och Lekebergs revysällskap arrangerar, för regin svarar Gunilla Pihlblad. Manusförfattaren och projektledaren Lisbeth Axelsson (spelar även bondmora med svarta tänder) har förankrat bygdespelet i den verkliga likfärd som bevisligen passerade i bygden vintern 1719.
Exakt var liktåget rullade fram med vagnar och hundratals hästar är oklart, tre alternativ finns varav ett via Nalavi framgår av programbladet, ett snygg litet lärohäfte med fördjupningar och intressanta detaljer kring kungens dramatiska hädanfärd.
Förväxlingskomedi
Den skjutne hjältekungen ska i alla fall passera och i Nalavi ligger redan nämndeman Larsson lik i sin kista. Förväxlingskomedier kan ta sig många former och Kalabaliken II. Karl XII - lik eller olik? är inte den sämsta varianten, tvärtom ganska avancerad med tanke på att det är lik i leken.
Skådespelarna berör i olika scener villkoren och tidsandan för 300 år sedan. Den svenska statskassan hade inget att erbjuda dem som drabbades av karolinernas krav på uppehälle och andra tjänster. I Nalavi blir det fullt slagsmål - till rockmusik! - innan bönderna knotar iväg för att reparera vägen.
Språket är en trevlig blandning av äldre ord (ballskräppa, etterbylla, knakehals!) och träffsäker Närkedialekt, som får publiken att le lyckligt. Grovkornigheter och besvärjelser låter ibland som komna ur kapten Haddocks vokabulär: Attans kanaljer!
Så träffas de
Några sidospår är förstås inflätade - man kan inte sitta och sova under föreställningen. Obligatoriskt är det unga paret som inte får gifta sig, här förstärkt med att de redan har barn. Muselmanerna kommer (liksom idag) in i bilden, som en eskort utsänd av sultanen i Konstantinopel medförande en besk dryck, av samma populära sort som publiken intagit före pjäsen men som dåtida Nalavibor i vämjelse spottar ut på gårdsplan. Avd Vi lär oss med tiden.
Så långt komna hampar det sig inte bättre än att nämndeman Larsson och Kalle Dussin finner varandra, den senare visar sig vara en naturromantiker som vill stanna där han nu är. Medan Larsson kan få en guldkista i Stockholm.
När karolinerna sedan till strama trumvirvlar bär vidare den ena kistan undrar barnet om det inte var Larsson de fick med sig.
Den andra kistan har redan tagits om hand av tysta bårbärare under ledning av en magnifik pastor från Kräcklinge kyrka. Denne får i slutscenen dessutom gifta de unga tu. Kan det sluta bättre?