Filmen finns på svensk dvd sedan 2015-01-05. Foto: Cinedigm.

Short Term 12
Drama, USA, 2013
Distributör: Njutafilms
Regi: Destin Daniel Cretton
Medverkande: Brie Larson, Frantz Turner, John Gallagher Jr m.fl.
Längd: 96 minuter

Når inte ända fram

Grace (Brie Larson) jobbar som socialarbetare på ett hem från utsatta barn och ungdomar. När den unga flickan Jayden (Kaitlyn Dever) anländer ser Grace många likheter med sin egen ungdom och sår som hon trodde var läkta öppnas återigen. Ett oväntat besked gör dessutom att relationen med kollegan Mason (John Gallagher Jr.) skakas om och livet tar plötsligt en helt ny vändning.

Destin Daniel Cottons andra långfilm rönte stora framgångar på filmfestivaler runtom i världen och man kan förstå varför publiken blev charmad. Själva budskapet är starkt och blandar effektivt dysterhet med en rejäl portion värme. Berättelsen dignar av livfulla karaktärer. Den överhängande känslan är hipp och modern på ett tilltalande vis.

Livet på fosterhemmet skildras slagkraftigt och realistiskt. Relationerna barnen och vårdarna emellan klingar äkta; dialogen är synnerligen välskriven och tonen är rå på ett hjärtligt vis. Cottons djupdykning i självskadebeteende och destruktivitet slår an en särskild nerv utan att vara exploaterande eller dömande.

Foto: Cinedigm.

Kamerabetet är nästintill febrigt i sitt utförande och den avskalade tonsättningen utgör en smakfull kompanjon. Bra är också den starka ensemblen av skådespelare. Brie Larson imponerar som den trasiga Grace men stort avtryck gör också Keith Stanfield i en mindre roll som plågad ungdom.

Med det sagt ska man ha klart för sig att Short Term 12 är ett väldigt konventionellt drama som, det starka temat till trots, inte riktigt klickar. Den figurerande tragedin vill vara ett skrik men blir aldrig något mer än en viskning. Någonstans finns en spärr som hindrar åskådaren från att komma karaktärerna innanför huden.

Kanske beror det på det faktum att Cottons skapelse stundtals känns förvånansvärt konstlad. Slitna klichéer, så som att gråta ut i duschen, varvas med ett antal pretentiösa inslag som stjälper mer än vad de hjälper. Vid just de tillfällena är det lätt att halka ur filmens narrativ och börja tänka på annat. Det där känslomässiga knytnävsslaget som borde finnas med i bilden når aldrig riktigt fram.

Muttra kan man också göra över filmens textning som emellanåt är ur synk och dessutom utelämnar stora stycken av viktig information. Det är förmodligen inget problem för de som är bra på engelska, men är man osäker på språket eller dras med en hörselnedsättning blir det desto svårare att hänga med ...