Filmen finns på svensk DVD sedan 2014-08-27

På solsidan
Drama, Sverige, 1936
Distributör: Studio S
Regi: Gustaf Molander
Medverkande: Ingrid Bergman, Lars Hanson, Karin Swanström m.fl.
Längd: 92 minuter

Den unga kontoristen Eva (Ingrid Bergman) lever ett fattigt liv men när en dröm om att bli konstnär. När en äldre godsherre (Lars Hanson) får upp ögonen för Eva och friar till henne öppnas en ny värld full av flärd och möjligheter. Dessvärre stöter kärleksparet på patrull i godsherrens mor (Karin Swanström), en bister matriark som styr det stora familjegodset med järnhand.

På solsidan visar upp en svunnen tid fylld till bredden av tjusig scenografi, vackra kläder och en försiktig humor. Det blossas hämningslöst på cigaretter, romantiken som skildras är trevande kysk och de moraliska pekpinnarna framstår som hopplöst föråldrade; det är svårt att inte le överseende när Evas stränga hyresvärd ondgör sig över att den unga kvinnan tagit med sig en herre upp på rummet …

Berättelsen i sig är inte vidare märkvärdig. Gustaf Molander tassar försiktigt runt klasspolitik och dåtida normer, lämnar inget utrymme för vare sig översvallande känslor eller starka kontroverser. Historien känns emellanåt väldigt sval och försiktig, med undantag från några enstaka scener. På så vis blir filmen mer av en bagatell snarare än ett fängslande drama.

Kanske är det också själva formen som spelar roll. På solsidan har definitivt något av teater över sig, vilket dåtidens filmkritiker också pekade ut. Teater kan vara nog så kraftfullt på en scen men det är svårt att fånga samma dynamik på film. Medan den förstnämnda kräver stora gester för att nå fram arbetar filmen istället med det finstilta; de allra minsta av ansiktsuttryck och kroppsspråk. Molanders skapelse hamnar någonstans mitt emellan, lyckas inte riktigt skaka av sig återstoderna av Helge Krogs ursprungliga pjäs.

På solsidan var Ingrid Bergmans stora genombrott och det är inte svårt att förstå varför. De styltiga replikerna till trots har hon något otvunget och naturligt över sig, kryssar graciöst mellan charm och allvar som om hon aldrig gjort något annat. Att hon vid tidpunkten endast var 19 år gammal är nästan ofattbart, ty kvinnan på filmduken besitter den typ av pondus som annars dyker upp först senare i livet. Scenen när hon förför Einar Axelssons karaktär är både härligt lättsam och självsäkert sensuell på en och samma gång.

Filmen är värd en titt på grund av Ingrid Bergman men saknar annars det där lilla extra. Gustaf Molander har gjort bättre ifrån sig och så väl Intermezzo (1936) som En kvinnas ansikte (1938), båda med Bergman, är bättre alternativ att se om man är lite sugen på svenska klassiker.