26 Juni 2019
Tipsa: 073-094 57 58
Slöjor av dimma en tidig höstmorgon. Bild: Björn Franzén.

Vi behöver de kravlösa stunderna

Hösten är en tid för eftertanke. När vi kommer in i september verkar det precis som om kroppen sjunker ner i varv. Vi pustar liksom ut efter sommaren och stannar upp, känner efter och börjar inse att vi ska möta den mörka årstiden igen. Snabbt infinner sig oktober och vi kommer in i en praktisk period fylld med förberedelser. Båten måste tas upp, trädgården ska pysslas om med lövkrattning och sedan ska växterna bäddas in med täckbark. Så var det också det där med vinterhjulen till bilen. Var det inte så att nya däck var tvunget att anskaffas? När man väl landat i den insikten har naturligtvis kön på däckverkstaden hunnit bli astronomiskt lång.

TV-meteorologerna börjar nu, med sitt sedvanligt käcka tonläge i rösten, ivrigt berätta om ett antal intressanta vädersystem ute över Atlanten, och hur vinden vrider om så att kylig luft dras ner över landet från norr. Med solskensblick tittar de rakt in i kameran och varnar i all välmening för frost och ishalka. Det är då man drar filten över huvudet. Man borde ha blivit meteorolog istället, för de verkar ju vara helt immuna. Med stigande puls inser man på allvar att större elräkningar och skrapande av is på vindrutan är i antågande.

Efter sommarens väldigt intensiva period filosoferar jag nu lite över hur mycket man egentligen hann med. Blev semesterresan enligt förväntningarna? Nej, det blev bara tre dagar. Hann vi grilla, bada och sola när vädret visade upp sin bästa sida? Svar ja, eftersom vi har haft ett fantastiskt väder denna sommar. Kanske den bästa sommaren sedan Hedenhös tid, och i år har det nog i stort sett varit omöjligt att undvika sommarens ovan nämnda klassiker. Blev huset ommålat då? Nä, jag började inte ens, och med uppgivenhet har jag sett hur andra med outsinlig energi penslat om sina hus. Jag hade inte ens kraft till att ta fram penseln. Förresten, det kanske var tur. Penseln hade väl sannolikt torkat fast där på väggen så energilöst som jag hade målat.

Sommaren betyder så mycket och därför vill man ju ta vara på den efter bästa förmåga. Det är så mycket att göra jämt. Fast, en varm och solig eftermiddag förslösad i hängmattan inbäddad i trädens skugga med en bra bok är kanske ännu viktigare att ägna sig åt. Jag har en känsla av att man borde göra det lite oftare för balansens skull. Det finns en tendens att det inte blir av på grund av den efterhängsna ”att göra-listan”. Jag tror att det är stunderna i hängmattan, eller dagarna då man inte gjorde något särskilt, som ger oss den bästa känslan in i hösten. De kravlösa stunderna.

Bild: Björn Franzén

Kan man uppleva kravlösa stunder tillsammans med någon/några eller måste man vara ensam? Jag tänker att svaret på frågan troligtvis är det senare. Lite tråkigt kanske, men antagligen nödvändigt. För att riktigt kunna pusta ut måste man kunna sjunka in i sig själv och få vara helt vara ostörd. Inga andra människor i närheten, ingen mobil påslagen, ingen TV och ingen uppkopplad dator. Jag känner att detta borde få stå högst upp på sommarens att göra-lista. Jag tror att många människor idag har ett behov av detta. Slappa i hängmattan eller ta sig en skogspromenad.

Jag vill vara ensam ibland just för att kunna koppla av och sjunka in i egna tankar. Jag tycker att det är rätt så skönt. Det är naturligtvis lätt för mig att tycka så eftersom jag har familj, goda vänner och husdjur intill mig. Skillnad är det om man inte har några nära och kära i sin närhet. Barnen har kanske flytta ut och bor på annan ort samtidigt som man mist sin livskamrat eller genomgått en skilsmässa. Ensamhet kan frambringas av vitt skilda orsaker och drabba egentligen vem som helst. Dessutom upplevs ensamhet av oss människor på väldigt olika sätt.

Jag åker inte och ser på till exempel fotboll ensam. Jag vill inte sitta på läktaren bland ytterligare 6 000 åskådare och känna mig ensam. Lustigt att man kan uppleva det så. Det finns människor som känner sig ensamma vid middagsbordet i ett sällskap med kanske 15 till 20 andra personer som alla till synes verkar glada och upprymda. Alla utom en själv. Skälet kan vara att man lider av en hörselskada som gör att rösterna glider in i varandra till ett enda sorl och man inte klarar att uppfatta vad som sägs. Man stängs ute från konversationen. Eller så är man kanske en person, lite blyg och osäker, som har svårt att ”ta plats i rummet” och dra till sig uppmärksamhet och intresse. 

Ensamhet kan vara speciellt tung att bära när man är ung. Att inte ha lekkamrater som barn eller att man inte får vara en i gänget när man är i tonåren smärtar extra hårt. För att inte tala om när den stora kärleken gjort slut. I värsta fall kan ensamhet utvecklas vidare till mobbing och få förödande konsekvenser. I de flesta fall stannar det dock vid ett inre sår som med tiden sakta läker men ärret finns där kanske kvar för alltid. Ja, ensamhet är inte alltid av godo.

Jag tänker att vi var och en kanske skulle försöka vara lite observanta på vår omgivning. Vi kanske skulle försöka se den ensamma människan som inte alls behöver vara långt borta utan kanske till och med alldeles nära inpå oss. Ett leende eller en fråga om hur de mår kan betyda så mycket. Än mer betyder det att bjuda in till gemenskapen och lyssna till vad han eller hon tänker och tycker. För den som upplever ensamhet, repa mod och ta första steget. Den som står intill dig kanske befinner sig i samma situation som du. Livet är fyllt med möjligheter.

Jag är väl medveten om att vi fungerar olika bra med olika människor. Så har det alltid varit och så kommer det att förbli. Trots detta kan man vara lite omtänksam i sitt förhållningssätt till alla våra medmänniskor. Att våga stå tillbaka och istället ge andra uppmärksamhet leder till att man själv kommer att möta många positiva människor som ger väldigt mycket energi tillbaka. En energi som vi så väl behöver. Speciellt nu, då vi går mot mörkare och kyliga tider, behöver vi mer av mänsklig värme och gemenskap.

Nu hör jag ett skrapande ljud på ytterdörren vilket är liktydigt med att vår trofaste cockerspaniel Raffe vill komma in efter en tur i trädgården. Jag reser mig upp från stolen och samtidigt slår jag huvudet i lampan som hänger över köksbordet. Inte ens lampan har jag flyttat på tänker jag något irriterat under tiden jag gnider den ömmande punkten. Jag öppnar dörren och släpper in Raffe. Min kravlösa stund är nog över för den här gången tänker jag. Nu ska Raffe och katterna ha mat och nytt vatten. Dessutom inser jag att kattlådan måste rengöras. Raffe sätter sig bjäbbande vid skafferiet och med uppfordrande blick stirrar han på sin husse. I skafferiet förvaras nämligen Dentastix. Nu kräver vår svansviftande familjemedlem att få dagens ranson av hundgodiset, och i det läget finns det minsann inget utrymme för eftertanke. Jag är brutalt tillbaka till att göra-listan vare sig jag vill eller inte.

2013-10-13 11:14
Kommentera
Föreningen Kanal Regional:Sydnärkenytt och Kumlanytt ges ut av föreningen Kanal Regional. Vi finns på webben, som papperstidning, sänder lokal-tv och producerar närradio. Sedan 2007 har Kumlanytt levererat nyheter till Kumlas medborgare. 2012-2013 startade vi nyhetssidor även i Hallsberg, Askersund och Lekeberg. Teknik:Webbsidan är byggd och anpassad för moderna webbläsare och mobila enheter. Vi rekommenderar att du använder den senaste webbläsarversionen. Vid behov uppgradera. Sydnärkenytt använder Cookies för bättre användarupplevelse för besökare och medarbetare samt för besöksstatistik. Läs mer om Cookies. Kontakt:Kontakta redaktionen för tips och synpunkter. Lars Litzén, ansvarig utgivare: 073 - 094 57 58, redaktion@kumlanytt.se Post och besöksadress: Västra Drottninggatan 11, 692 33 Kumla.