17 Oktober 2019
Tipsa: 073-094 57 58
Till slut var vinden i huset rensad från det som samlats där under årtionden. Bild: Björn Franzén

Huset utan botten

Jag står högst uppe vid vindstrappans slut och kommer inte längre. Framför mig är det staplat med möbler och diverse kartonger med okänt innehåll som bildar en till synes ogenomtränglig mur. Det är dessutom ingen liten vind det är fråga om. Jag lyfter blicken och betraktar de kraftiga bjälkarna som sammanfogar husets takkonstruktion. Bjälkar, lite spruckna men fortfarande friska, som en gång sågats till för sitt ändamål i början av nittonhundratalet av träd som i sin tur troligtvis slog rot ytterligare hundra år tidigare. Tiden tycks mig för ett ögonblick stå stilla. Jag känner mig helt tom inombords när jag börjar inse vad vi har framför oss.

På sensommaren förra året blev jag föräldralös. En händelse som är en del av livet, men som givetvis innebär en känslomässig beröring av olika art och styrka för de flesta av oss. Man väljer inte sina föräldrar eller syskon men likväl finns där en mänsklig förpliktelse att försöka på bästa sätt ha en så bra relation som möjligt. Man styr inte över andra människors tankar och tyckande så i vissa fall blir relationen inte så blomstrande, tyvärr, och jag har många gånger undrat varför.

Jag suckar tungt vid tanken av allt som ska hanteras. Inte bara de känslor man får vid föräldrars bortgång i kombination med ordnandet med ett värdigt avslut. Sedan har man allt det där praktiska som följer. Har man haft föräldrar som samlat på sig saker i mer än sextio år med benäget bistånd från dödsbon efter fastrar och mostrar kan det bara sluta på ett sätt. Hela huset hade blivit enda stort upplag av prydnadssaker och allehanda ting som var tvunget att röjas ut.

Varje skåp och varje låda var fullproppad med brev, saker, dokument som genom åren sparats av olika skäl. Vi hade naturligtvis ingen tid att läsa igenom alla papper, titta på varje fotografi eller ens att sortera i buntarna som plockades fram. Vad ska slängas och vad ska behållas? Den ständigt aktuella frågan under vårt arbete med att tömma den stora villan. Vem vill ha vad och kan vi hålla sams? Skulle vi klara alla tunga lyft av fyllda kartonger eller att bära stora som små möbler ner för trappor och ut ur huset? Var skulle vi göra av alla saker? Vi stod inför uppdraget att tömma ”huset utan botten”

Det finns tack och lov människor i vår vänkrets som med ett osvikligt engagemang, optimism och råstyrka ryckte in och bistod oss i det digra arbetet likt en militär elittrupp. Hur mycket svett de utsöndrat och hur många steg de tagit törs jag inte tänka på men ett är i alla fall säkert, dessa personer är helt fantastiska.

Vi började med vinden. Det bars ner alla upptänkliga saker såsom gamla veckotidningar från sextiotalet, serietidningar vi läste som barn, vinterkläder och resterna av fars omfattande hobby med akvariefiskar. Ett fyrtiotal gamla resväskor fanns sparade i ett av hörnen. Nog för att jag visste att föräldrarna reste mycket, men så mycket? Vi hittade den gamla trasiga avfallskvarnen från köket inlindad i tidningspapper. Varför i hela friden bars den upp på vinden istället för att rätteligen slängas? Trodde de att den skulle reparera sig själv?

Efter två veckor avslutades första etappen. Vi hade fått ut cirka två tredjedelar och lyckats fylla ett par sopcontainers samt lämnat till återvinningen i flera omgångar. Ja, nu pratar jag bara om vinden. Utöver den kvarvarande tredjedelen på vinden återstod ytterligare tre våningsplan. Alla lika fyllda till bristningsgränsen. Av praktiska skäl blev det ett avbrott på ett par månader eftersom alla inte bor på orten och dessutom har vi jobb som ska skötas.

När väl en ny period av semester och tjänstledighet var möjlig kunde vi fortsätta med vårt uppdrag. Vi hade precis återupptagit arbetet då jag öppnade ett skåp i källaren som visade sig innehålla en mängd fotografier från min barndom i början av sextiotalet. Då stannade allt av för mig, och med buntarna i min hand sjönk jag ner i soffan som stod bredvid och började bläddra. Jag hade hittat bilder som jag aldrig tidigare sett eller ens visste existerade.

Minnen väcks till liv. Ja, minnen som förträngts av en eller annan orsak bubblar upp till ytan och konfronterar mig med känslor som överraskar. Speciellt en bild tagen år 1964 på mig och min äldre syster sittandes framför våra föräldrar i en av de små båtarna som gled runt i en vattenränna, som på den tiden fanns under den gamla Bergbanan på Liseberg i Göteborg. Jag tror att man i folkmun kallade den för kärlekstunneln. Jag var klädd i väst, vit skjorta och med en liten fluga, och jag ser mot kameran med ett leende.

Just den här åkattraktionen gillade jag av någon outgrundlig anledning och minns att jag tyckte vi skulle åka den gång på gång. Jag kunde plötsligt fortfarande höra bruset av det strömmande vattnet och känna glädjen som den lille sexårige pojke jag då var. Glädjen över att vi gjorde något roligt tillsammans och att föräldrarna också verkade glada. Märkligt, jag hade totalt glömt detta. När jag satt där i soffan spelades det sedan upp en inre revy ultrasnabbt över det som skett sedan den tiden, och jag drar avslutningsvis en lång tung suck.

Vi hittade ouppackade papperspåsar och kartonger med efterlämnade brev, böcker och ännu mer fotografier från olika håll i släkten. Vi slängde mängder av videoband med inspelningar av bland annat en exposé av gamla filmer med Nils Poppe och Thor Modén, VM i fotboll 1986 och alla TV-sändningar från OS i Los Angeles 1984. Jag och mina systrar undrade just lite stillsamt vem sjutton som skulle ha tid och titta på allt det där. Fast banden med några bandyfinaler från 1980-talet sparade jag förstås.

Allt har en mening. Vi såg till att ta hand om fotografier, dokument och brev. Föräldrarnas idoga hamstrande genom åren gör nu att vi kan bilda oss en uppfattning om hur saker och ting verkligen förhöll sig och väga det mot den historia vi fått oss berättad. Det är minsann mycket man har blivit nyfiken på. Det är en effekt som åtminstone inte jag hade förväntat mig.

Sista dagen innan nycklarna skulle överlämnas gick jag runt i huset för sista gången men även för första gången då det var helt tomt. Det ekade i de stora rummen. Parkettgolven, som tidigare varit helt dolda av mattor, lyste blanka i det inträngande solljuset. På de tomma väggarna syntes var tavlorna hade hängt. Jag tittade på utsikten genom fönstren från övre hallen, såg Alsens blåa vatten glittra och långt där borta lyste Stjärnsunds vita fasad. Den stora vinden, med sin invecklade takkonstruktion, är verkligen vacker och jag hörde en sista gång det där speciella ljudet i trappan när jag gick ner. Det är verkligen ett häftigt hus och det visade sig till slut att det faktiskt inte var bottenlöst.  

Vi lyckades med vårt uppdrag utan att varken bli osams eller få hjärtinfarkt. Nu går huset mot en ny epok och det gamla kapitlet stängs. Det känns bra, tycker jag. Allt kan inte sparas men jag tänker att vi lyckades fatta bra beslut om vad som skulle behållas och vad som fick lämna släkten. Jag inser nu varifrån min benägenhet att samla på saker kommer ifrån. En egenhet som inte alltid är så bra, men jag jobbar nu på att bättra mig. Inte vill jag att våra barn ska behöva bära ut fyrtio gamla uttjänta resväskor eller en trasig avfallskvarn den dagen när jag plockar ner skylten.

2013-08-11 16:28
Ove Danielsson
Fint skrivit Björn. Har alltid tyckt att dina föräldrars hus var stans finaste med en vacker park. På senare hälsade jag på din pappa många gånger i det stora huset. Han ville ha bilder och annan information som han var intresserad av. Själv springer jag förbi mitt föräldrahem vid Gårdsjön några gånger i veckan. Klart att det precis som för dej väcker tanker. Men mitt minne från den tiden är dåligt. Kan dock glädjas åt att ägarna av huset fixar och donar. Samma blir det säkert för dej och ditt föräldrahem.
2013-08-11 22:36
Margaret Englund
Så bra skrivet! Du beskriver det som många har svårt att sätta på pränt. Smart att börja uppifrån och ner. Vi lär oss aldrig att rensa bort sådant som vi inte använder, kan vara BAH! Tack för en inspirerande krönika
2013-08-12 11:04
Jonas Gylling
Mitt första minne av din far/mors hus var när jag var 6 år och tog mig friheten att cykla in på er uppfart(1974). Detta skulle jag aldrigt gjort för det kom en ilsken hund och bet mig rejält. Din far tog hand om mig till min mor kom och hämta mig för transport och omplåstring på sjukstugan.Sedan dess har jag alltid kollat in det pampiga huset på avstånd och med viss respekt. När det sedan blev till salu tvekade vi inte en sekund utan detta hus ville vi verkligen kolla in. Efter första visningen fick vi upp ögonen för parken och trädgården och jag tror vi redan här bestämde oss för att köpa huset! Vi är nu i fullfart med renoveringen och har i princip fått ut allt som vi ville få ut. Vi kommer nu tilläggs isolera från insidan med 15cm och det blir byte av alla fönster/dörrar. Du vet att vi kommer förvalta huset väl och som jag har sagt tidigare så är du alltid välkommen in på en fika.
2013-08-12 16:12
Gunilla Högberg
Björn, En fantastisk beskrivning av Dina tankar och minnen som med naturlig kraft poppar upp då ni tömmer Ert föräldrahem. Förstår hur det känns, men ändå inte. Alla är vi olika och har vuxit upp på olika sätt. Att samla på sig saker, stort som smått, tungt som lättviktigt, är mycket lätt. Att tänka på konsekvenserna om man inte gallrar ordentligt kanske vi lite till mans inte är särskilt duktiga. Hoppas emellertid att Ni alla nu kan känna glädje o lättnad över allt Ni genomfört och bara ser framför Er att huset o parken behandlas på sätt som får det hela att möta en fin framtid, vilket jag förstår efter att ha träffat min nye granne! En epok är över och en ny påbörjad!
2013-08-13 22:55
Ove Danielsson
Fint skrivit Björn. Har alltid tyckt att dina föräldrars hus var stans finaste med en vacker park. På senare hälsade jag på din pappa många gånger i det stora huset. Han ville ha bilder och annan information som han var intresserad av. Själv springer jag förbi mitt föräldrahem vid Gårdsjön några gånger i veckan. Klart att det precis som för dej väcker tanker. Men mitt minne från den tiden är dåligt. Kan dock glädjas åt att ägarna av huset fixar och donar. Samma blir det säkert för dej och ditt föräldrahem.
2013-08-11 22:36
Margaret Englund
Så bra skrivet! Du beskriver det som många har svårt att sätta på pränt. Smart att börja uppifrån och ner. Vi lär oss aldrig att rensa bort sådant som vi inte använder, kan vara BAH! Tack för en inspirerande krönika
2013-08-12 11:04
Jonas Gylling
Mitt första minne av din far/mors hus var när jag var 6 år och tog mig friheten att cykla in på er uppfart(1974). Detta skulle jag aldrigt gjort för det kom en ilsken hund och bet mig rejält. Din far tog hand om mig till min mor kom och hämta mig för transport och omplåstring på sjukstugan.Sedan dess har jag alltid kollat in det pampiga huset på avstånd och med viss respekt. När det sedan blev till salu tvekade vi inte en sekund utan detta hus ville vi verkligen kolla in. Efter första visningen fick vi upp ögonen för parken och trädgården och jag tror vi redan här bestämde oss för att köpa huset! Vi är nu i fullfart med renoveringen och har i princip fått ut allt som vi ville få ut. Vi kommer nu tilläggs isolera från insidan med 15cm och det blir byte av alla fönster/dörrar. Du vet att vi kommer förvalta huset väl och som jag har sagt tidigare så är du alltid välkommen in på en fika.
2013-08-12 16:12
Gunilla Högberg
Björn, En fantastisk beskrivning av Dina tankar och minnen som med naturlig kraft poppar upp då ni tömmer Ert föräldrahem. Förstår hur det känns, men ändå inte. Alla är vi olika och har vuxit upp på olika sätt. Att samla på sig saker, stort som smått, tungt som lättviktigt, är mycket lätt. Att tänka på konsekvenserna om man inte gallrar ordentligt kanske vi lite till mans inte är särskilt duktiga. Hoppas emellertid att Ni alla nu kan känna glädje o lättnad över allt Ni genomfört och bara ser framför Er att huset o parken behandlas på sätt som får det hela att möta en fin framtid, vilket jag förstår efter att ha träffat min nye granne! En epok är över och en ny påbörjad!
2013-08-13 22:55
Kommentera
Föreningen Kanal Regional:Sydnärkenytt och Kumlanytt ges ut av föreningen Kanal Regional. Vi finns på webben, som papperstidning, sänder lokal-tv och producerar närradio. Sedan 2007 har Kumlanytt levererat nyheter till Kumlas medborgare. 2012-2013 startade vi nyhetssidor även i Hallsberg, Askersund och Lekeberg. Teknik:Webbsidan är byggd och anpassad för moderna webbläsare och mobila enheter. Vi rekommenderar att du använder den senaste webbläsarversionen. Vid behov uppgradera. Sydnärkenytt använder Cookies för bättre användarupplevelse för besökare och medarbetare samt för besöksstatistik. Läs mer om Cookies. Kontakt:Kontakta redaktionen för tips och synpunkter. Lars Litzén, ansvarig utgivare: 073 - 094 57 58, redaktion@kumlanytt.se Post och besöksadress: Västra Drottninggatan 11, 692 33 Kumla.