Årets ljusaste natt kan bjuda på så här skimrande skyar. Bild: Björn Franzén

En Midsommar med
tradition och dramatik

Jag sitter vid köksbordet och tänker på att nu har vi passerat den i mitt tycke bästa tiden på året, den mellan påsk och midsommar. Midsommarvädret blev som det brukar, fint före och fint efter. På midsommaraftons morgon strålade solen, och förväntansfullt mötte man dagen som traditionsenligt firas med släkt och vänner. En dag ackompanjerad av lövad stång, sill, potatis och kanske lite klar vätska i spetsigt glas på fot. Helst ska alla aktiviteter göras utomhus.

Midsommarfirandet är en manifestation kopplat till årets ljusaste dag, sommarsolståndet. Tidpunkten då dagarna är som längst på året och med en natur som visar upp sin underbara växtlighet bebodd av den nya generationen djur som just fått se dagens ljus. Insikten om att det vänder mot mörkare tider finns där som ett svart moln i vårt bakhuvud, men det tar vi och slår ifrån oss nu.

Firandet har anor långt tillbaka i hednatiden, och som vi känner till det var det en offerfest i fruktbarhetens tecken. Den var sannolikt mer brutal och dramatisk än vårt eget firande. Senare lät kristendomens företrädare, i sin strävan att omvända oss nordiska hedningar, lämpligt placera in Johannes döparens födelsedag till den 24:e juni för att försöka sudda bort några av de tidigare bevekelsegrunderna för vårt firande. Fast, jag tänker, dessa verkar ju näst intill vara outplånliga .

En ny generation har sett dagens ljus. Bild: Björn Franzén

Fenomenet med midsommarstång dök upp under medeltiden med ursprung från Tyskland. Dess utformning ger åtminstone mig en association till den ovan nämnda hedniska tidens fruktbarhetsdyrkan och att vi sedan traditionsenligt dansar och leker runt den tycker jag är en rätt så intressant företeelse. Att dansa runt midsommarstången utomhus, åtminstone en med rätt dimension, är ju givet men varför ska vi envisas med att sitta vid dukat bord ute i trädgården? Svaret är för de flesta ganska självklart, det är ju tradition det med.

Tradition är ett latinskt ord med betydelsen överlämnande. Vi överlämnar gamla seder och vanor från generation till generation. Det är väl klart att vi ska sitta ute med sillen och färskpotatisen när årstiden står på topp, oavsett väder. Det var just det där med vädret. Dagen innan var en strålande högsommardag och midsommarafton började bra. Omslaget kom naturligtvis på eftermiddagen och kvällen blev kylig. Midsommardagen skänkte oss sedan ihållande regn. När så helgen var förbi sken solen igen, jajamän.

Nu är det väl så, att vädret ändå är av underordnad betydelse, för fira ska vi. Det är så rotat i vår folksjäl, och jag tror att det finns en djupare andemening som vi kanske inte riktigt tänker på. Vi har ett starkt behov av att få utlopp för en slags frihetslängtan. En frihetslängtan som kommer sig av att vi känner oss instängda en stor del av året i kyla och mörker. Vi behöver ljuset och värmen. En insikt som charterbolagen har sedan många år och de driver sin affärsidé med framgång.

Den mänskliga frihetslängtan är väldigt stark. Att få slå sig fri från något och känna sig obunden ger en euforisk känsla inombords. Våra känslor får ett annat spelrum och bär vår själ åt olika håll. Sinnena öppnas, och vi ser nya möjligheter att kunna ta vara på livet. Ja, det här låter ju lika flummigt som ett hippieparty i slutet av sextiotalet, men jag tror ändå att det ligger något i tanken.

Jag känner själv hur viktigt det är att fira midsommar. Jag ser fram emot det långt i förväg. Jag bär på en förväntan, som visserligen med åren ändrat sig jämfört med ungdomens, om att få tillbringa eftermiddagen och kvällen tillsammans med goda vänner och familj. I år firade vi som vanligt hemma i Harge. Vi satt mestadels ute, trots väderomslaget, men vi åt det grillade och jordgubbstårtan inne i matsalen.

Jag hade dagen till ära tänkt att vi skulle bada i den vedeldade tunnan nere vid sjön. På förmiddagen började jag förberedelserna med att lyfta på locket och skulle starta med att byta vatten. Tunnan var tom. Jag drog mig till minnes att yngste sonen tidigare i vintras hade badat med några kompisar. De hade tappat ur vattnet.

Jag tog fram slangen, skurade rent tunnan invändigt för att sedan börja fylla på med nytt vatten. Naturligtvis hade träet torkat isär och snart strilade det lite här och var runt tunnan. Jaha, tänkte jag, det får väl rinna på så får vi se om det sväller. I ett desperat försök drog jag åt banden som håller ihop brädorna i hopp om att läkningsprocessen skulle gå lite snabbare. Lite nytta gjorde det. Tidigt på eftermiddagen anlände så våra badsugna gäster, och jag tvingades meddela en viss reservation gällande det utlovade varma badet.

Med de fria känslorna och hopp om livet, förstärkt av Nils Oscar lager, fortsatte våra ansträngningar med tunnan. Efter ett tag tyckte vi nog att vattennivån i tunnan var tillräcklig för att vi skulle kunna tända i den inbyggda kaminen. Annars skulle det ju dröja hur länge som helst innan vattnet blev varmt, resonerade vi. Sagt och gjort, snart brann vedklabbarna så fint i botten på kaminen och röken steg ur skorstenen. Kraftig ostlig vind gav ett extra bra drag.

I avvaktan på att vattennivån och temperaturen skulle stiga gick jag och vännen upp till huset, och vi satte oss i hammocken. Den kvinnliga delen av kvällens sällskap hade åkt iväg för att dansa runt midsommarstången. Ni vet det där med tradition. Jag och min gode vän hade dock avböjt vår medverkan med hänvisning till vår viktiga insats med att få tunnan i badbart skick. Vi satt sedan och småpratade om livets mening, så där som man gör vid sådana tillfällen, och tänkte inte så mycket på tunnan för ögonblicket.

”Nu har det tagit sig riktigt bra”, sa vännen plötsligt. Jag tittade ner mot sjön och såg hur eldslågor slog, som jag tyckte, upp ur kaminen. Det rök inte längre ur skorstenen. Jag tänkte att draget kanske var för dåligt, men en viss misstänksamhet smög sig på. Ser det inte ut som om bredden på lågorna är ovanligt stora, tänkte jag. Vi reste oss och gick ner mot sjön. Under det att vi närmade oss tunnan såg vi till vår förfäran att det inte bara brann i kaminen, hela tunnan var i färd med att brinna upp.

Snabbt kunde vi släcka lågorna med vattenslangen. Någon fara för omgivningen var det aldrig, men snopet såg vi de sotsvarta brädorna samt de två små hålen som inte skulle finnas där. Faktumet att vattennivån inte hade stigit tillräckligt snabbt i kombination med hög förbränningshastighet gjorde att värmen blev onormalt hög och antänt panelen. Jaha, så var det med de fria känslorna. Man behöver inte vara raketforskare för att förstå att något bad blev det inte i tunnan den kvällen. Kvällsdoppet tog vi i sjön istället och förvånande nog i 19-gradigt vatten. Det var faktiskt minst lika bra.

Något hippieparty blev det inte, och jag tänker inte göra incidenten med badtunnan till en tradition. Det var trots allt en väldigt trevig kväll. Jag ser nu fram emot resten av sommaren med bad, kräftor och svampplockning. Det finns inget i världen som slår den svenska sommaren då den visar sig från sin bästa sida. Tyvärr är det inte många dagar på året, men de dagar vi får är åtminstone för mig ovärderliga.

Jag vill avsluta den här krönikan med att tacka alla er som tagit sig tid att läsa mina alster, och ett speciellt tack för de varma och fina kommentarer som skrivits. Jag kommer nu att ta lite ledigt från skrivandet, och vi får se om jag återkommer i spalten längre fram. Under alla omständigheter så hoppas jag att det jag skrivit har känts tänkvärt. Jag ber att få önska er alla en riktigt skön sommar.