24 Maj 2019
Tipsa: 073-094 57 58

Askersundsverken
föddes i Stockholm

Stockholm är grått och kylslaget där utanför fönstret. Jag ser ut över takåsarna i Gamla stan och tummar samtidigt på den lilla svarta boken i A5 format. Jag tänker på att jag nu står och håller i ursprunget, en symbol, till det som kom att bli över åttio års industriaktivitet i kvarteret verkstaden i Askersund. Tänk att boken finns kvar, kanske insiktsfullt bevarad av tidigare generationer likt en historisk stafettpinne eller, kanske bara av en ren tillfällighet. Det finns inte så mycket dokumentation kvar som berättar om den första tiden för drygt hundra år sedan.

De första noteringarna berättar om ett möte i Stockholm två dagar före jul 1903 då man bildade bolaget Askersunds Gjuteri och Mekaniska Werkstad AB. Den pådrivande kraften var Wilhelm Lindberg, verkmästare på ett verkstadsföretag i Arbrå utanför Gävle. Tillsammans med sin hustru Hilma träffade han några personer i Stockholm för att ta steget till att bli industriledare och delägare för ett eget företag. Min blick vilar på det gamla putsade huset mitt emot, och jag fantiserar mig tillbaka i tiden. Hur kan det ha gått till den där dagen strax före jul 1903, vilka var deras tankar och förväntningar?

Wilhelm och Hilma Lindberg hade tagit tåget från Gävle via Uppsala ner till Stockholm. Huvudstaden mötte dem med sina gråkalla siluetter och ett myller av folk. Koksröken steg nästan rakt upp ur stadens oräkneliga skorstenar. Det rådde mycket aktivitet så här dagarna före jul fast den där rätta stämningsfulla känslan var lika frånvarande som den vita snön. Snön hade kommit i slutet av november, men det milda vädret de senaste fjorton dagarna hade gjort att allt smält bort. Paret vandrade långsamt längs den smutsiga gatan i ljuden från hästar och högröstade människor på sin väg från centralstationen i riktning mot hotellet i Klarakvarteren.

Wilhelm svepte rocken hårdare om sig. Den obehagliga råkalla luften trängde sig in i både märg och ben. Han såg på sin hustru som var välklädd, med god smak, men inte iögonfallande. Hennes återhållsamma karaktär återspeglades i klädvalet. Kappans och hattens rena linjer och dämpade färgton. Hon bar på en förnöjd min. Hennes man var på väg att bli en aktad industriledare, disponent, en titel hon såg fram emot att få höra. Hilma hade redan berättat för sin make om sina tankar och förväntningar.

Hon såg framför sig ett vackert hus fyllt med barn och tjänstefolk. Att få byta strävsamhet mot flärd. Bjudningar, ja självklart, stora bjudningar där hon skulle vara värdinna och tillsammans med Wilhelm generöst traktera sina gäster. Hon kände sig upprymd. Wilhelm var också förväntansfull men bar också på en annan insikt. Att det krävdes stora ansträngningar för att kunna förverkliga deras planer. Hans tankar gick till vad som hänt det senaste halvåret, och att han nu var klar med sin uppfinning. Den nya stansmaskinen.

Wilhelms vän, Conrad Braun, hade kommit tillbaka till Sverige på våren 1903 efter några år utomlands. Conrad hade studerat gjuteriteknik och därefter arbetat som ingenjör inom området både i Nordamerika och i Finland. De hade lärt känna varandra på Wilhelms arbetsplats, Arbrå Gjuteri och Mekaniska Werkstad, där de hade varit arbetskamrater under ett halvår 1899. Conrad och Wilhelm skulle nu komma att komplettera varandra på ett utmärkt sätt.

Bandsåg modell från 1909.

Sedan sommaren, då Wilhelm tagit kontakt med Conrad, hade en intensiv diskussion förts, både brevledes och genom flertal möten, om hur de skulle kunna realisera sina planer för det nya företaget. Förutom Wilhelms stansmaskin skulle de tillverka bandsågar, kapmaskiner och remskivor för byggbranschen. Bättre än de som gjordes i Arbrå. Maskiner som var produktionstekniskt komplicerade och dessutom ganska tunga.

Gjuteriet från norr 1906.

Valet av etableringsort hade tagit en stor del av diskussion. Goda transportmöjligheter var mycket avgörande men även tillgång till kunnig arbetskraft och lämpliga lokaler. Lindberg, som vuxit upp i Nora, hade haft visst intresse för den lilla staden vid Vätterns norra spets, Askersund. Visserligen fanns där inga passande lokaler, men de skulle kunna förvärva en lämplig tomt invid järnvägen, och staden hade goda sjöförbindelser både väster och öster ut via Göta kanal. Dessutom fanns det ingen större industri som riskerade att konkurrera om arbetskraften. Branschkunnigt folk fick man försöka rekrytera från andra industriorter.

Braun, som fortfarande var ogift, hade bosatt sig i en lägenhet på Upplandsgatan i Stockholm efter sin återkomst till Sverige. I hans bekantskapskrets fanns en familj vid namn Svartling. Tio år tidigare hade han lärt känna Elin, numera fru Svartling, då han under en kort period bodde i Norrköping. Braun hade flyttat vidare, och hon hade senare träffat sin nuvarande make. De hade trots detta haft kontakt, från och till, med varandra genom åren.

Vid ett tillfälle under hösten hade han bjudit hem Elin Svartling och hennes man på middag, och då bland annat berättat för dem om sin vän i Arbrå och planerna på ett tillverkningsföretag. Braun beskrev inlevelsefullt om att det mesta var förberett men att de fortfarande saknade tillräckligt med insatskapital. Presentationen föll i god jord, speciellt hos fru Svartling, och paret utlovade vid sittande bord sitt stöd.

Det konstituerande mötet skulle äga rum klockan fem samma eftermiddag, den 22 december, hemma hos Braun. Wilhelm och Hilma tog en hästdroska från hotellet till hans bostad. I droskan kom Wilhelm plötsligt på att han glömt en sak, en anteckningsbok. Han hade glömt att införskaffa en anteckningsbok. Han påkallade kuskens uppmärksamhet och frågade om det fanns någon bokhandel i närheten av Upplandsgatan 53 dit de skulle. Kusken föreslog en affär på samma gata innan man kom fram till adressen. Paret steg ur droskan vid nämnda affär. Det var inte längre sträcka kvar än att de kunde fortsätta sista biten till fots. Wilhelm och Hilma steg in i butiken med sin välsignade värme och lät sina blickar svepa längs hyllorna.

Den unga kvinnliga expediten frågade artigt hur hon kunde stå till tjänst, och Wilhelm förklarade sitt ärende. Ur en låda i köpmansdisken plockade den unga damen fram en svart anteckningsbok i lagom format. Wilhelm öppnade den och fann att sidorna var linjerade vilket var utmärkt. Han bestämde sig och betalade de 75 öre som anteckningsboken kostade. Lite dyrt tyckte han, men den var fin med sina blanka svarta pärmar. En värdig och praktisk bok att skriva bolagets protokoll i, tänkte han, och funderade sedan över hur fulltecknad den skulle komma att bli, då de promenerade sista biten fram till det historiska mötet.

Jag suckar lite lätt och undrar om det verkligen kunde ha gått till så här. Svaret lär vi nog aldrig få reda på, men ibland är jag road av att leka med tankar. Boken ja, inte riktigt fulltecknad blev den, det vet vi. Jag bläddrar igenom sidorna och försöker läsa den snirkliga handstilen. Man lär sig efter ett tag att transkribera olika personers mer eller mindre läsliga stil. Jag läser om det första konstituerande mötet där det antecknas att Lindberg ska ansvara för verkstadsdelen och Braun för gjuteriet. Herr och fru Svartling tecknar sig för 150 aktier, Braun för 50 aktier, Wilhelm och Hilma för 50 aktier tillsammans. Fru Svartling blir största enskilda aktieägare med 100 aktier motsvarande 10.000 kr.

Detta var starten på ett industriäventyr som berört, försörjt och förkrossat människor på resan genom 1900-talet. Verksamheten drogs igång under våren 1904, och Braun och Lindbergs flyttar till Askersund på sommaren. Jag läser vidare och noterar lite förvånat att Conrad Braun slutar på företaget redan i mars 1905 och flyttar tillbaka till Stockholm. Han kvarstår dock som delägare. Däremot så säljer Herr och Fru Svartling sina aktier vid ungefär samma tidpunkt till medlemmar av industrifamiljen Unger. De som ägde Arbrå Gjuteri och Mekaniska Werkstad utanför Gävle.

Björns hemsida om Askersundsverken hittar du här.

2015-04-12 20:27
Gunilla Högberg
En lisa för själen att läsa Dina berättelser/krönikor - nu senast om Verkstaden o dess historia. Dessutom är det särskilt roligt för mig och min familj att lära känna "gubben Lindberg" som borde ha haft möjlighet till ytterligare yrkesverksamhet - arkitektens. Väntar med glädje på nästkommande berättelser från Dina spaningar!
2015-04-15 18:09
Gunilla Högberg
En lisa för själen att läsa Dina berättelser/krönikor - nu senast om Verkstaden o dess historia. Dessutom är det särskilt roligt för mig och min familj att lära känna "gubben Lindberg" som borde ha haft möjlighet till ytterligare yrkesverksamhet - arkitektens. Väntar med glädje på nästkommande berättelser från Dina spaningar!
2015-04-15 18:09
Kommentera
Föreningen Kanal Regional:Sydnärkenytt och Kumlanytt ges ut av föreningen Kanal Regional. Vi finns på webben, som papperstidning, sänder lokal-tv och producerar närradio. Sedan 2007 har Kumlanytt levererat nyheter till Kumlas medborgare. 2012-2013 startade vi nyhetssidor även i Hallsberg, Askersund och Lekeberg. Teknik:Webbsidan är byggd och anpassad för moderna webbläsare och mobila enheter. Vi rekommenderar att du använder den senaste webbläsarversionen. Vid behov uppgradera. Sydnärkenytt använder Cookies för bättre användarupplevelse för besökare och medarbetare samt för besöksstatistik. Läs mer om Cookies. Kontakt:Kontakta redaktionen för tips och synpunkter. Lars Litzén, ansvarig utgivare: 073 - 094 57 58, redaktion@kumlanytt.se Post och besöksadress: Västra Drottninggatan 11, 692 33 Kumla.