19 Augusti 2019
Tipsa: 073-094 57 58

En lång industriepok inleds...

Askersund 1920. 
 

 Jag tar decilitermåttet i vit plast och gräver djupt i påsen med torrfoder avsett för vår cockerspanielpojk. Ett speciellt foder som han måste äta efter en allvarlig sjukdom förra hösten. Han är nu snart 13 år, men är fortfarande i god form. Det är tidigt på morgonen. Solen stiger sakta upp över grantopparna på andra sidan Hargeviken, samtidigt som jag hör den energiske hackspetten bearbeta björken invid huset. Det blir en vacker dag, tänker jag, och sätter ner matskålen till vår svansviftande familjemedlem.

Morgonpromenad, digitalt letande på nätet samt ett besök i Askersund står på mitt program för dagen. Mina tankar går nu till mitt lite oplanerade projekt som jag satt igång. Ett projekt som från början var tänkt att vara översiktlig till sin karaktär, men som nu tenderar till att växa ut i olika förgreningar med en fascinerande detaljrikedom om livsöden och händelser. Jag bär på en ambition om att försöka skriva en historia om Askersundsverken.

Ett företag som funnits i familjen Franzéns ägo i princip under tre generationer. Hur kom det sig att det blev så? Hur har detta påverkat omgivningen, vilka var tidigare ägare, anställda och så vidare? Vilken betydelse har industriverksamheten haft för staden Askersund och industrisverige under förra seklet? Ja, frågorna blir många när man på allvar börjar att fundera, och ganska snabbt inser jag att svaren inte blir så lätta att finna. Forskarådran inom mig påkallar en förmaning om att återge historien så korrekt som möjligt vilket naturligtvis ställer höga krav, men allt annat är ju faktiskt meningslöst.

Efter mina föräldrars bortgång och upplösning av deras hem har jag tagit hand om en omfattande mängd skriftlig dokumentation, filmer och fotografier som steg för steg leder mig in i en industrihistorisk värld som jag gärna skulle vilja berätta om. Inte för att skriva ett hyllningsepos över familjen, utan för att berätta om vilka omständigheter en traditionell tillverkningsindustri verkade under, och för att människor med sin yrkesskicklighet och ansträngningar inte ska försvinna in i glömskans kammare. Att vi inte ska glömma att vår vardag idag är uppbyggd på tidigare generationers livsgärning. 

Några av mina tidigare krönikor i Sydnärkenytt har handlat om Askersundsverken. Det är tänkt att jag ska fortsätta att skriva på liknande sätt, och samtidigt publicera materialet på en hemsida som jag bygger upp och handlar just om Askersundsverken. Där kommer mer detaljerad information, avsedd för vetgiriga läsare som kanske tycker att ämnet är extra intressant, att publiceras. Jag vill på detta sätt försöka bygga berättelsen steg för steg och förhoppningsvis också fånga allmänhetens intresse.

Hur omfattande arbetet kommer att bli får tiden utvisa. Även om det redan finns mycket material skulle jag vara oerhört tacksam för om du som har något att berätta, mycket eller lite, tar kontakt med mig. Din berättelse är lika värdefull som alla andra och ger ytterligare färg till vår historia. Ja, som sagt kära vänner, var börjar man?

Rödegård.

Ringsignalerna går fram, en efter en, och strax hörs en bekant röst i luren. ”-Rödegård”. Vilken tur, hon är hemma tänker jag och svarar genast. ”-Hej Gunilla, det är Björn Franzén. Hur är det med dig?”. Jag ville så gärna besöka Gunilla Högberg i hennes Rödegård, som är beläget längs vägen ut mot Hagaområdet i Askersund, för att höra om hon visste något om Wilhelm Lindberg. Mannen som var initiativtagare och delägare till Askersunds Gjuteri och Mekaniska Verkstad som startade år 1904 på ett område närmast den smalspåriga järnvägen i Askersund. Vem var denne man?

Wilhelm Lindberg.

Wilhelm Lindberg föddes den 17 februari 1870 i Bergsäng, Nora som först i raden av tre barn. Hans far, Karl Lindberg, var gruvfogde i den närliggande Mogruvan. År 1890 flyttar Wilhelm från föräldrahemmet till Arvika, och söker sig tre år senare vidare till Karlskoga för en anställning på Bofors. Under de närmast kommande två åren kom han att lära känna sin första hustru, Hilma Maria Karlsson. I september 1895 flyttar han till Stockholm, och sommaren året efter får han en tjänst på Arbrå Mekaniska Verkstad utanför Gävle och flyttar dit. I juni 1897 gifter sig Wilhelm och Hilma, och hon flyttar till sin nyblivne make i Arbrå som då avancerat till verkmästare på företaget.

Arbrå Mekaniska Verkstad ägs vid den aktuella tidpunkten av industrimannen Adolf Unger vars son, Johan Bernard Unger, var verkställande direktör för företaget. Där tillverkade man bland annat träbearbetningsmaskiner. Denna omständighet tycks ha haft en stor betydelse för Lindbergs etablering av Askersunds Gjuteri och Mekaniska Werkstad AB. Tillsammans med familjen Svartling och ingenjören C.E. Braun hölls ett konstituerande möte ett par dagar före jul 1903 i Stockholm under vilket bolaget bildades. Wilhelm och Hilma tecknade sig tillsammans för tjugo procent av kapitalet. Adolf och Bernard Unger kommer något år senare också in som delägare.

Valet av Askersund för den nya industrin hängde samman med den tillgängliga tomten intill järnvägen samt de goda sjöfraktsmöjligheterna både väster och öster ut via Göta Kanal. Transporterna spelade en väldigt stor roll eftersom de tilltänkta produkterna, såsom band- och kapsågar, hyvlar, fjäderhammare och stora remskivor, var mycket tunga. Vi ska komma ihåg att dåtidens vägar och lastfordon inte höll speciellt hög standard, i vart fall inte i jämförelse med båt- och järnvägstransport.

Den nya industrin etableras som sagt år 1904, och paret Lindberg flyttar till Rådhuskvarteret nr 86 och 87 i Askersund. Under de första åren som driven industriledare arbetade Wilhelm med att expandera företaget, och han ville naturligtvis manifestera framgången med ett ståndsmässigt boende. På sommaren 1906 köper han en tomt ut mot Haga och planerna för ett hus tar form. Det dröjer dock fram till år 1910 innan ritningarna är klara, och Rödegård börjar att byggas. Samtidigt tornar dock orosmoln upp sig på hans företagarhimmel. Den kraftiga expansionen av företagets verksamhet och stora kundförluster skapar en likviditetskris i hans bolag vilket leder till konkurs i början av år 1910.

Lindberg reder ut situationen med nya finansiärer i ett nytt bolag och kan driva industrin vidare. Rödegård färdigställs och Wilhelm och Hilma kan flytta in sommaren 1911. Paret upplever dock en stor sorg. De får inga egna barn. År 1917 adopterar de en flicka, Anna Lisa Adéle, som flyttar in hos styvföräldrarna på sommaren. Flickan är då drygt tre år gammal och kommer från ett fosterhem utanför Stockholm. Hon får flytta in i ett omgjort litet oansenligt rum på andra våningen i det stora huset.

Av okänd anledning säljer Lindberg in familjens hus år 1918 till sitt företag. Skälet kan ha varit att få loss pengar privat, men han tycks inte ha investerat i något annat. Transaktionen kommer senare att få allvarliga följder. I början av 1920-talet inträder en djup industridepression som en följd av det ohyggliga första världskriget och dess efterföljd. Lindbergs företag går allt sämre och tiderna blir svåra. På våren 1924 avlider dessutom hans hustru i Bronkit (allvarlig luftrörsinflammation). I ett försök att rädda sitt företag köper Wilhelm tillbaka Rödegård från företaget våren 1925, då troligtvis med lånade pengar, för att förse bolaget med likvida medel. Åtgärden räcker dock bara i ett år för i april 1926 går företaget trots detta i konkurs. Lindbergs tid som industriledare är därmed över.

En hårt prövad man står nu utan hustru, företag och inkomst. Han börjar om som besiktningsman och utfärdar körkort. Kontoret har han hemma i huset på andra våningen, och kunderna får gå in via köksingången, upp för tjänstefolkets trappa för att hämta ut sina körkort. Han och adoptivdottern bor ensamma i Rödegård bortsett från de hushållerskor som fanns där från tid till annan. I februari 1929 gifter Wilhelm om sig med Naemi Nyberg som vid den tidpunkten bodde i Leksand.

Den åtta år yngre Naemi, som varit gift två gånger tidigare och hade tre barn i sitt första äktenskap vilka hade nått vuxen ålder, flyttade in i Rödegård först på sommaren 1929. Troligtvis en hård skuldsättning och bristande inkomst leder senare till att Lindberg tvingas sälja sitt Rödegård på auktion våren 1931. Köpare blev provinsialläkaren Sven Högberg. Naemi trivdes aldrig i Askersund, lämnar sin man och styvdotter i juli samma år och hon flyttar till Näs ägor utanför Kohlbäck i Västmanland.

Wilhelm stannar kvar i Askersund med Anna Lisa, och på nyårsafton 1932 tar både året och Lindbergs liv slut. Han avlider vid 62 års ålder i cancer. Begravningen sker den 6 januari 1933 på den nya stadskyrkogården i Askersund enligt en kyrkoboksanteckning gjord i dåvarande hustrun Naemis församling i Kohlbäck. Dottern Anna Lisa flyttar sedan, ca ett år senare, från Askersund för att ta en tjänst som barnbiträde i Valsta, Sköldinge församling en bit öster om Katrineholm. År 1936 flyttar hon vidare till Stockholm och arbetade där som hushållerska.

Wilhelm Lindberg var under sin levnad en driftig person, duktig tekniker men uppvisade brist på ekonomiskt sinne vilket bäddade för problem från tid till annan. Han var även aktiv via olika förtroendeposter i stadsfullmäktige i Askersund, hantverksföreningen och i styrelsen för Askersunds Skyllbergs Järnvägs AB. Han var en industriman sannolikt starkt präglad av sin tid i början av förra seklet vilket väl illustreras av huset Rödegård. Ett hus byggt med generöst tilltagna rum, speciell herrtoalett (pissoar), herrum, en hall stor nog för att kunna duka för 20 personer, matsal, serveringsgång och speciell trapp för tjänstefolket. Han installerade till och med centraldammsugare.

Jag sitter nu i ett av rummen, förmaket, på bottenvåningen i Rödegård vilket vetter ut mot verandan och trädgården i söderläge. Gunilla har serverat kaffet, och vi samtalar om industrimannen bördig från Nora. En del information har jag funnit via arkiv och eget material. Gunilla kan fylla på med ytterligare detaljinformation om huset som nu har varit i familjen Högbergs ägo i 84 år. Huset är i mina ögon en kulturskatt som Högbergs omsorgsfullt vårdat genom åren och vars historia är värd att berätta, fast, det får ske vid ett annat tillfälle.  Nu tar jag tacksamt till mig de historiska fragmenten som berör Lindberg och hans tid för att försöka skapa en bild av varför industrin kom ingång för drygt hundra år sedan.

Björns hemsida om Askersundsverken hittar du här.

2015-04-03 10:00
Kommentera
Föreningen Kanal Regional:Sydnärkenytt och Kumlanytt ges ut av föreningen Kanal Regional. Vi finns på webben, som papperstidning, sänder lokal-tv och producerar närradio. Sedan 2007 har Kumlanytt levererat nyheter till Kumlas medborgare. 2012-2013 startade vi nyhetssidor även i Hallsberg, Askersund och Lekeberg. Teknik:Webbsidan är byggd och anpassad för moderna webbläsare och mobila enheter. Vi rekommenderar att du använder den senaste webbläsarversionen. Vid behov uppgradera. Sydnärkenytt använder Cookies för bättre användarupplevelse för besökare och medarbetare samt för besöksstatistik. Läs mer om Cookies. Kontakt:Kontakta redaktionen för tips och synpunkter. Lars Litzén, ansvarig utgivare: 073 - 094 57 58, redaktion@kumlanytt.se Post och besöksadress: Västra Drottninggatan 11, 692 33 Kumla.