Bloggar

Följ våra Kumlabloggare

 

 

 

Vid ändhållplatsen satt
jag ensam kvar och grät

Jag drömmer att jag befinner mig i en främmande stad, med drag av Stockholm eller Göteborg, eller kanske Berlin. Jag har som uppgift att ta mig till en plats till fots med buss eller på annat sätt, men jag vaknar alltid innan jag når mitt mål. Den här drömmen återkommer med ojämna mellanrum. Jag vet inte varför, men senast jag vaknade upp efter drömmen, kom jag plötsligt på en tänkbar förklaring.

När jag gick i fjärde eller möjligen femte klass, åkte vi på skolresa till Göteborg. Vi bodde i ett litet samhälle sju eller åtta mil norr om Göteborg. Vi åkte med en gul och orange rälsbuss på Västgötabanan. Den sedan länge  nedlagda, smalspåriga järnvägen mellan Göteborg och Skara. Det var min första göteborgsresa. Resan leddes av vår ganska illa omtyckte lärare, som hade med sig sin tonårige son som assistent

Sjöfartsmuseet var vårt första resmål, därefter fortsatte vi med spårvagn till Slottsskogen och det naturhistoriska museet. Resan avslutades på Liseberg. Min reskassa var förbrukad, annars skulle jag gärna ha provat på att åka radiobil, om jag hade vågat förstås. Nu såg jag istället på från sidan. Efter en stund såg jag att mina klasskamrater inte var kvar på andra sidan om radiobilsbanan och förstod att jag hade bråttom till huvudentrén där vi skulle samlas för att åka till Centralen.

Jag upptäckte till min fasa att klassen inte var kvar. När jag stod där och såg vilsen och ledsen ut, kom en guldgalonerad vaktmästare fram till mig och frågade om mitt namn. Han såg mest ut att tycka illa om barn i allmänhet och mig i synnerhet.

- Du skall ta femmans spårvagn till Centralen, klassen har redan åkt.

Jag var tvungen att tala om att mina pengar var slut. Han skakade på huvudet åt den irriterande ungen, men gav mig i alla fall pengar till biljetten.

Här föddes kanske krönikörens skakande dröm.

Så kom femman, vit siffra på röd botten. Jag klev ombord och hoppades hinna i tid. Efter ett par hållplatser förstod jag att jag åkte åt fel håll. Jag har aldrig senare i livet känt mig mer ensam och övergiven. När vagnen nådde ändhållplatsen, satt jag ensam kvar och grät. Det kändes som om jag aldrig skulle komma hem igen.

Spårvagnsföraren, som hade större förståelse och empati för vilsna barn, lugnade mig. På vägen tillbaka tlll centrum fick jag stå framme i förarhytten. Spårvagnarna på den tiden hade separata förarutrymmen. Han bjöd på Emsertabletter och berättade om platser som vi passerade.

När vi kom fram till Centralstationen tog han kontakt med en polis som följde mig in till Västgötabanans avgångshall. Klassen hade åkt, men kvar fanns assistenten, magistern son, och väntade. Det rimliga hade förstås varit om han hade väntat på mig i Liseberg.

 Äventyret slutade med att vi kom hem med nästa tåg ett par timmar försenade, men jag somnade i alla fall tryggt i min egen säng på kvällen.

Jag undrar om min återkommande dröm kommer tillbaka, nu när jag har hittat en tänkbar förklaring.

Publicerad: 2018-10-01 21:40
Kommentarer
Den här artikeln har ännu inga kommentarer
Skriv kommentar