Bloggar

Följ våra Kumlabloggare

 

 

 

Filmen finns tillgänglig på svensk dvd och blu-ray.

Elle
Dramathriller, Frankrike/Tyskland/Belgien, 2016
Regi: Paul Verhoeven
Medverkande: Isabelle Huppert, Laurent Lafitte, Anne Consigny m.fl.
Längd: 130 minuter


En spännande gåta

Framgångsrika affärskvinnan Michéle Leblanc (Isabelle Huppert) liv ställs på ända när hon en dag blir överfallen och våldtagen i sitt eget hem. Istället för att gå till polisen börjar Michéle själv nysta bland ledtrådarna och påbörjar en intensiv katt- och råttalek där hon gör allt för att hitta den okände gärningsmannen ...

När man nämner Paul Verhoevens namn kommer nog de flesta att tänka på den holländske regissörens arbete i Hollywood med succéerna RoboCop (1987) och Basic Instinct (1992). Eller, om man känner sig på lite retsamt humör, den stora kalkonen Showgirls (1995) som satte några käppar i hjulet på regissörens karriär. 

Vad man också kommer att tänka på är förmodligen våld; exploderande kroppsdelar, köttslamsor och så mycket blod att bioduken färgas röd. Och precis som Verhoeven inte varit skraj för att skildra brutalitet har han inte heller varit rädd för att pynta sina filmer med nakna kroppar och ångande sex.

Det man oftast glömmer är dock att Paul Verhoeven faktiskt är så mycket mer än en ytlig och bombastisk regissör. Han kan också leverera allvar och djup på ett sätt som går många andra regissörer förbi. Den som tvivlar kan ta sig en titt på hans tidigare filmkarriär - eller så slår man helt enkelt på färska Elle.

Vad som på papperet ser ut som en klassisk och förutsägbar hämnarhistoria visar sig vara något helt annat. I själva verket bjuds man på en film full av komplexa nyanser och en djupare reflektion över människans mörka sidor och, framför allt, vår sexualitet.

I fel händer hade Elle kunnat bli rena rama skräpet. Filmens historia vilar på en så pass kontroversiell och tankeprovocerande handling att den kräver en regissör med känsla för det allra mest finstilta. Den talangen besitter Verhoeven och den fina balansgången klarar han med bravur. 

Jag kallar Elle för tankeprovocerande för den är just det; en slags katalysator för en mängd olika tankar och funderingar. Filmen utmanar åskådaren, vänder en spegel mot denne och får hen att reflektera över sina egna fördomar och tillkortokommanden. Den liksom letar sig innanför huden och skrapar sina klor mot pannbenet. 

Det är svårt att inte känna något för den. Ilska, rädsla, skam och förvirring sköljer över en i omgångar. Efteråt finns den omtumlande upplevelsen kvar inuti huvudet, likt en ihärdig gast som vägrar lämna jordelivet. 

Verhoeven levererar ett porträtt av ett våldtäktsoffer som utmanar gängse föreställningar om hur en överlevare av sexuellt trauma ska uppträda. I andra filmer, och i vår värld i stort, föreställer man sig kanske ett våldtäktsoffer som passiv och hjälplös. Ett darrande asplöv, skör och apatisk, för alltid berövad sin sexuella lust. Någon i stort behov av att bli räddad, möjligtvis av en utomstående kraft.

I Verhoevens version däremot reagerar Michéle på ett sätt som sällan porträtteras i vår strömlinjeformade mediavärld. Hon är innerligt förbannad men också praktiskt inställd till händelsen och kyligt beräknande. 

Hon vägrar se sig själv som ett hjälplöst offer och kämpar envetet på. Hon kan känna sorg men också skratta högt och raljera över det hon varit med om. Hon bibehåller sin sexuella lust, fortsätter ligga med sin älskare och flörtar med en yngre gift granne.

Michéle är inte någon man ojande klappar på huvudet utan en flammande stark urkraft till människa som vägrar vika sig. Och visst finns det sådana runtomkring oss. Människor som mött helvetet men som ändå orkar, som bygger sig själva på nytt och aldrig ger upp. Det känns befriande att låta en sådan protagonist ta plats på bioduken. 

Samtidigt ska Verhoeven också krediteras för hans sätt att skildra filmens våldtäktsman. Vi vill ju gärna tänka på förövare som monster - avhumaniserade och alltigenom onda. 

Verkligheten är dock en annan. En våldtaktsmän är alltid någons granne, son, bror, fabror, kusin eller pappa. De är människor som göra monstruösa saker men inga regelrätta monster med vassa klor och skarpa tänder. 

Att förmänskliga våldtäksmannen gör det hela desto mer verkligt och påtagligt. Allt är inte svart och vitt, så enkelt är livet inte, och det har Verhoeven koll på. Det finns ju märkliga gråzoner där emellan och de är värda att utforskas. 

Åskådaren ges en chans att lära känna våldtäktsmannen och även om han för den delen gör avskyvärda saker, framstår han ändå som relaterbar. Och det är faktiskt både riktigt otäckt och sorgligt. 

Elle är en riktigt skickligt sammanfogad film. Själva handlingen fungerar som en spännande "vem-gjorde-det?" där publiken vet lika lite som Michéle. Verhoeven håller oss på halster och låter gissningarna hagla. Där och då infinner sig en känsla av obehaglig paranoia som lämnar en svettig. 

Med i historien finns även en svart humor. Verhoeven vet att det han berättar rör sig i de mörkaste av vrår och kryddar därför sin film med stunder av värme och skratt. Det kan låta konstigt men det fungerar i själva verket väldigt bra. 

Filmen blir lättare att ta till sig och resulterar inte i en sådan där deprimerande tung svallvåg som ofta ackompanjerar verk som rör sig inom samma område. Som till exempel tyska The Free Will (2006) - en av de mest avgrundsdjupa filmer jag någonsin sett.

Isabelle Huppert i huvudrollen är en riktigt naturkraft. Hennes närvaro framför kameran är så jäkla stark att man nästan kan sträcka fram handen och ta på den. Hennes porträtt av den livskraftiga Michéle engagerar och griper tag samtidigt som det finns något isande i hennes prestation som ger karaktären en extra dimension.

Bra är också skådespelaren bakom våldtäktsmannen ifråga. Vem som spelar honom tänker jag inte avslöja, det vore ju att förstöra filmens gåta, men han bjuder på många fina nyanser som målar upp en komplex roll.

Med Elle bevisar Paul Verhoeven att han fortfarande är en regissör att räkna med. Kanske törs jag till och med påstå att han blivit än bättre med åren - lite som ett fint vint. 

Filmen skildrar ett tungt ämne på ett modigt och nästan kaxigt sätt. Elle känns därför både framåtstävande och intresseant i sitt anslag. Det är en omvälvande och omtumlande upplevelse för åskådaren, men ack så nyttig och viktig. 

Publicerad: 2017-11-03 12:10
Kommentarer
Den här artikeln har ännu inga kommentarer
Skriv kommentar