AnnMaries krönika februari

Jag har drabbats av något som jag är rädd för kan bli kroniska problem. Jag har börjat leta efter gamla släktingar på min pappas sida. Det var bara en tillfällighet som så mycket annat. Pappa släktforskade men det var på den tiden som man knappast visste vad en dator var för något. Allt nedskrivet på papper, stora antavlor. Jag hittade den där pappersrullen efter sedan pappa gått bort, men det såg inte något roligt ut, så jag lade tillbaka den i mitt skåp där jag har diverse papper. Nu häromdagen ville min syster låna det här dokumentet och då – äntligen började jag titta lite närmare på allt som var noterat där.

Min farmor berättade alltid gamla historier från det som hände förr, både för pappa och för mig. Jag har och hade alltid öronen öppna och lyssnade till hennes spännande berättelser. Pappa hade mer i huvudet och det farmor berättade gick in genom det ena örat och ut i det andra. Han tänkte aldrig på att det hon berättade kunde vara något viktigt.

Det var när han släktforskade som han kom och frågade vad farmor berättat om, vilken tur att jag hade lyssnat. Och nu kunde jag se i hans papper att det som farmor berättade var sanningar som sent kom i dagen, äntligen.

Jo, pappas farfars far var storbonde på Vadstenaslätten, närmare bestämt på Kasta Skattegård i Örberga socken. Han var rik så det var nästan skamligt, och ville visa sig som den stora mäktiga bonden också. Han var född 1823 och gifte sig med Anna Stina Samuelsdotter den 12 februari 1847. De hade flera barn, den äldste sonen Ernst August flyttade till Motala och arbetade vid det lokala järnvägsbolaget som körde på slätten mellan Motala och Vadstena.

Det som förändrade allt för Anders Fredrik Svensson var ett kalas en oktoberkväll på gården i slutet på 1800-talet. Det var mat och mera mat och brännvin och allt som hör till. Efter maten samlades några gubbar för att spela kort, och tanterna drack flickdricka innan de gick hem för att ta hand om sina barn. Det var bara gubbarna som fick starka drycker, kvinnorna ansågs inte tåla sådant.

Mitt i natten hade Anders Fredrik bra kort och satsade friskt, det var stora pengar man spelade om. Pigan fick gå upp med brännvin och fylla på och när hon kom upp sent på natten var det varmt i rummet. Gubbarna var svettiga och spända på hur sista spelet skulle sluta. De hade öppnat tvärdrag och när pigan kom in blåste korten ut på golvet. Anders blev rasande och körde ut henne och de fick börja om sista spelet. En halvtimme senare hade han spelat bort hela gården med djur och redskap, allt var förlorat. Hustrun fick packa samman deras personliga tillhörigheter och Anders fick låna sin egen häst och vagn och köra familjen till fattighuset i Vadstena. Efter det försvann han till Göteborg där han köpte en enkel biljett till Nordamerika. Sen finns det inga mer anteckningar om honom.

Det här hade jag hört farmor berätta, men pappa hade inte en aning, han kom och ville veta mer. Nu när jag läser på antavlan förstår jag varför farfars far bytte namn från Andersson till Berggren. Han ville gå vidare och inte veta av sin far som ställt till det så för dem, spelat bort allt och gjort mor utfattig.

Det finns noteringar om släktingar ända ner till 1758, det känns nästan lite skrämmande, och nu måste jag försöka ta reda på mer, mer, mer. Det här blir nog kroniskt och jag inser att jag sått ett frö hos min syster och kanske också hos min bror. Jo, det var så sant, vi är järnvägsfolk de flesta i släkten, och där har vi ägget. Ernst August började vid SJ 1882 och hans fem söner, och hans barnbarn, och så ser jag hur de så småningom samlades i Hallsberg och för att sen åka vidare ut med SJ i riket. Farfar blev kvar här, lokförare. Pappa lokförare, brorsan lokförare och hans grabb lokförare, och vår äldste son lokförare...

Tänk så det kan bli av en gammal handling i ett skåp som kommer fram efter många år.