13 December 2019
Tipsa: 073-094 57 58

Nytt år med vita
sidor i dagboken

Och nytt år, nya löften och förväntningar, alla dagar i kalendern är vita, 365 dagar som bara väntar på att bli textsatta och minnesvärda. Jo, jag skriver dagbok, det har jag gjort i mer än fyrtio år. Många böcker fyllda med nedskrivna minnen vid det här laget. När jag började var jag både ung och vacker, det tyckte jag själv i alla fall, nu är jag en gammal tant, pensionär sedan flera år tillbaka och med en hel radda gamla dagböcker i en bokhylla. Där finns mitt liv på varje sida, både små och stora händelser. Ibland är handstilen jämn och fin andra dagar är det slängar och felstavningar och det syns att jag har varit arg, ledsen och stundom förvirrad i tillvaron. Somliga dagar är det vackert väder och andra dagar regn, blåst och otrivsamt. Men det är ju precis som det är i livet, allt växlar och inget blir sig likt.

Det handlar om minnen, erfarenheter, möten och avskedstagande. Människor kommer och går, och hela tiden tror jag att jag är densamma. Men även jag förändras utan att jag märker det. Det dröjer länge innan jag ser åldrandet i spegeln, jo jag vet. Jag lägger huvudet lite på sned, ler mot min spegelbild och då känner jag mig nästan lite vacker. Men sen kommer det någon med en kamera och jag hinner inte ställa in min vackra min – och då får jag se verkligheten och den är inte snäll.

Vissa minnen är svåra att bära, andra minnen gör mig arg, kanske till och med förbannad. Somliga minnen vill förfölja mig och sparka på mig medan andra är lite mer ursäktande. Tillfällen när jag gjort bort mig, eller då jag sagt något jag inte ville, det är sådana saker som kallas grodor. De hoppar ut och man kan inte svälja dem igen. Det bara händer och det enda är att försöka glömma. Sedan finns det minnen som jag kan locka tillbaka och njuta av gång på gång. Underbara minnen som förljuvade tillvaron och stannade kvar hos mig många år framöver.

Möten med andra människor har betytt mycket och finns nedskrivna i dagböckerna. Många möten verkade inte så betydelsefulla då, men efteråt har de blivit stora händelser i livet, sådana som man aldrig glömmer. En gång skulle jag möta en man som hade något att berätta. Jag åkte till honom, han bodde i Lerbäck och det var vinter och kallt. Han eldade i sin kakelugn och hade kokat kaffe och lagt fram egenhändigt bakade kanelbullar. Jag var reporter på Örebro-kuriren, skulle ta bilder och lyssna till honom. Medan mörkret föll utanför fönsterrutorna fick jag ta del av något jag aldrig glömmer.

Som barn bodde han långt ute på landsbygden och skulle åka med skolbilen, där var de många barn som trängde ihop sig och slapp gå hela vägen genom skogen till skolan. Men de hade ett hinder, de skulle över järnvägsspåren vid Lerbäck, och det var där olyckan hände. Skolbilen blev påkörd av tåget och chauffören och nästan alla barnen omkom.

Mannen framför mig tog upp en näsduk och snöt sig ljudligt och torkade en tår innan han fortsatte berätta. En halv skolklass förolyckades och det tycktes vara slut med alla. De kördes dock till lasarettet i Örebro och fördes snart över till sjukhusets bårhus. Han var djupt medvetslös och de som tog hand om honom trodde att han också hörde till dem som förolyckats. Inte förrän de rättade till kroppen på båren upptäckte de att han andades.

Det skulle bli storbegravning i Lerbäck, alla eleverna och chauffören skulle ligga tillsammans i en grav norr om kyrkan. Man väntade i flera dagar med begravningen, det var ingen som trodde att pojken som var så svårt skadad skulle överleva. Så småningom förstod de att han trots allt skulle klara sig.

”Du förstår”, sa han, ” jag är den ende i Lerbäck som haft en grav färdig medan jag var i livet, men jag behövde den aldrig, de får gräva en ny när jag är klar här”.

Det var en fantastisk berättelse. Det blev sen kväll innan det var dags att åka hem till redaktionen. Till slut berättade han att han sett sitt hus brinna ner några år tidigare. Men det var inte det värsta menade han, och det förstod jag ju efter vad han berättat om olyckan på järnvägen. Det värsta var att alla hans böcker av Levi Karlsson ”Den blyge” brann inne, och sådana går inte att få tag i för pengar. Huset var gammalt och omodernt, men det var böckerna han förlorade som var det värsta.

Det är länge sedan jag upplevde mötet med honom. Det är kanske tjugofem år sedan och han lever kanske inte längre, men i mitt minne och min dagbok finns han kvar. Värmen från kakelugnen, de hembakade bullarna och doften av kokkaffe. En berättelse om livet på landet när olyckan slår till och utplånar en halv skolklass, men där en gosse överlever trots allt.

Jag är nu i den åldern att begravningar är vanligare än bröllop och barndop för min del. Många vänner och bekanta har försvunnit, många yngre än mig. Men sådant är livet. De flesta begravningar är sorgliga andra helt annorlunda. En avlägsen släkting var riksspeleman och den begravningen var helt underbar. Han var gammal och sliten, trött och orkade inte längre spela på sin fiol. Han vilade i sin kista där i kyrkans kor som fylldes av spelmansmusik i nästan två timmar. Han följdes till graven av spelemän, både unga och gamla. Det var vinter och kallt, blåsten gned sig mot oss som stod där och lyssnade till musiken. De spelade länge innan vi gick till församlingshemmet och kaffet. Det var spel och sång och musik och glädje, en glädje över en speleman som lämnat så mycket efter sig. Hans musik lever vidare för kommande spelemän, det han lämnade efter sig lever även i framtiden.

Det är sådant som finns i mina dagböcker, det ska bli spännande att se vad det här året ska lämna för spår i dagboken. Hoppas de blir vackra och ljusa minnen som överväger, men man vet ju aldrig. Gott Nytt År till er alla.

2014-01-04 16:23
Kommentera
Anne-Marie Hellströms blogg

Anne-Marie Hellström

AnneMarie Hellström, journalist och författare, är uppväxt i en lokförarfamilj i Hallsberg. Hon har perspektiv på förr och nu i bygden, som gärna förmedlas med lämplig knorr.

Föreningen Kanal Regional:Sydnärkenytt och Kumlanytt ges ut av föreningen Kanal Regional. Vi finns på webben, som papperstidning, sänder lokal-tv och producerar närradio. Sedan 2007 har Kumlanytt levererat nyheter till Kumlas medborgare. 2012-2013 startade vi nyhetssidor även i Hallsberg, Askersund och Lekeberg. Teknik:Webbsidan är byggd och anpassad för moderna webbläsare och mobila enheter. Vi rekommenderar att du använder den senaste webbläsarversionen. Vid behov uppgradera. Sydnärkenytt använder Cookies för bättre användarupplevelse för besökare och medarbetare samt för besöksstatistik. Läs mer om Cookies. Kontakt:Kontakta redaktionen för tips och synpunkter. Lars Litzén, ansvarig utgivare: 073 - 094 57 58, redaktion@kumlanytt.se Post och besöksadress: Västra Drottninggatan 11, 692 33 Kumla.