27 Juni 2019
Tipsa: 073-094 57 58

Historien är som att linda
garn kring en bit kartong

Nu är det höst, uchiamej! sa mormor när vi satt där intill varandra i den gröna, gamla soffan på övre hallen. Hon var värmländska och värmlandsdialekten gick aldrig över, den kändes så trygg och skön när vi satt där i soffan och mådde bra. Morfar eldade i pannan i källaren och min moster kokte kaffe och hade färska bullar på brödfatet.

Det är länge sedan vid det här laget, men ju äldre man blir, ju lättare går det att minnas hur det var en gång i världen. Det var mormor som var grunden i min barndom, det var hon som var så fyllt av berättelser, sagor och sägner, när jag var barn. Hos mormor satt jag alltid tyst och bara lyssnade. Tiden rann iväg och jag märkte inte ens att dagarna var korta och att det blåste höstväder ute.

Hon broderade mycket och hade en gammal skokartong där hon förvarade restgarner. Hon pillade fram en bit garn ur kartongen och petade tillbaka det hon inte behövde. Min moster köpte en packe lakansväv i handelsboden och klippte till lagom stora bitar som skulle bli broderade dukar. Dukarna skulle fållas och det var mitt arbete. Det var då jag lärde mig hålsöm och hur väl den sömmen skulle sys. Den skulle vara en fåll på duken med vackra hörn, och samtidigt skulle hålsömmen vara en dekor i duken. Att det tog tid, det gjorde ingenting, mormor berättade om gamla människor från sin barndom och jag gjorde en tidsresa tillsammans med henne.

Jag har gott minne när det gäller goda berättelser, men sämre när jag ska åka till affären och handla. Då måste jag skriva nota och ta med, annars har jag bara hälften av det jag skulle handla, med mig hem. Hennes berättelser blev grunden till mycket i mitt författarskap. Mina kusiner kunde inte minnas att mormor berättade så mycket, men det berodde nog mest på att de sysslade med annat när de var på Björkhöjden hos mormor/farmor.

Fanns det inga dukar att fålla, hade jag som uppgift att sortera garner. Min moster hade klippt till små kartongbitar och på dem lindade jag upp alla garner i samma färg och framför allt i ungefär samma nyans. Mormor berättade om gamla släktingar, hur de hade det när hon var barn. Den var på den tiden det fanns backstugor där en vägg kunde vara ett stenblock, och stugan bestod av ett rum som samtidigt var kök. Det var under de åren som den stora utvandringen från Sverige ägde rum, då fattiga, arbetslösa och hemlösa tog sig över atlanten för att söka lyckan i det stora landet, långt borta. Medan jag snurrade garn kring kartong bitarna såg jag bilder i mitt inre hur de reste från det gamla landet för att söka lyckan långt bort i världen. En resa över öppet hav med stora vågor som skrämde både stora och små. Det var som om jag själv var med på den resan.

I dag är det som om tiden går i repris, nu känner jag med dem som kommer från fattigdom och krig i norra Afrika och i Syrien, Irak och länderna där långt borta. Människor som också utvandrar för att försöka överleva i främmande land. Jag ryser när jag tänker på deras resa med barn och gamla och om hur våra släktingar här flyttade långt bort, då för snart hundra år sedan. Det var många av dem som fick möjlighet att bygga upp ett nytt liv och en ny tillvaro, men också flera som aldrig hittade lyckan och som försvann långt där borta, ingen vet vart eller hur. Det är som en repris på något som hänt för länge sedan, en tid som går igen. Som en spöklik armé av människor som vandrar för att finna en ny boplats.

Kanske kommer ett barn om många år sitta intill sin farmor eller mormor och lyssna medan hon berättar om familjens öden och äventyr under flykten från österlandet till Sverige. Barnet sitter där och lyssnar till orden och höstvinden som gnager mot husknutarna. Barnet får höra om hur det var att bo i en krigshärjad stad, eller att bo i ett tält nära öknen med hetta på dagarna och kyla på nätterna. Det barnet ser säkert bilder inom sig som jag gjorde hos mormor. Det barnet kanske kommer att skriva om sina förfäder och så sluts ringen om hur vår historia fungerar, som att linda garn kring en bit kartong.

2015-11-09 19:28
Kommentera
Anne-Marie Hellströms blogg

Anne-Marie Hellström

AnneMarie Hellström, journalist och författare, är uppväxt i en lokförarfamilj i Hallsberg. Hon har perspektiv på förr och nu i bygden, som gärna förmedlas med lämplig knorr.

Föreningen Kanal Regional:Sydnärkenytt och Kumlanytt ges ut av föreningen Kanal Regional. Vi finns på webben, som papperstidning, sänder lokal-tv och producerar närradio. Sedan 2007 har Kumlanytt levererat nyheter till Kumlas medborgare. 2012-2013 startade vi nyhetssidor även i Hallsberg, Askersund och Lekeberg. Teknik:Webbsidan är byggd och anpassad för moderna webbläsare och mobila enheter. Vi rekommenderar att du använder den senaste webbläsarversionen. Vid behov uppgradera. Sydnärkenytt använder Cookies för bättre användarupplevelse för besökare och medarbetare samt för besöksstatistik. Läs mer om Cookies. Kontakt:Kontakta redaktionen för tips och synpunkter. Lars Litzén, ansvarig utgivare: 073 - 094 57 58, redaktion@kumlanytt.se Post och besöksadress: Västra Drottninggatan 11, 692 33 Kumla.