19 Augusti 2019
Tipsa: 073-094 57 58

Pappa grät när
flickan tände milan

Det sägs att den som känt doften av milrök aldrig blir densamma igen. Det gäller i alla fall de äldre männen. För det är för det mesta de som håller traditionen med kolningen levande i våra skogar. Jo, milröken doftar på ett alldeles eget sätt som egentligen är obeskrivligt, har man en gång känt den doften finns den kvar i doftminnet.

Att fåglarna dras till milan av röken det vet vi, det har de gjort i alla tider. Tjädern verkar vara den som älskar milröken allra mest, sen orren och så naturligtvis skogssnuvan, även om hon bara ibland liknar en skogsfågel, eller en räv. Det är skogsrået som kolarna måste hålla sig väl med.

Första gången jag var med om när en mila tändes är omkring trettio år sedan. Det var i skogen ovanför Finnerödja och jag skulle ta bilder och skriva om denna händelse för tidningen jag jobbade på, Örebro-Kuriren. Det var vackert höstväder med sol bakom dimslöjorna och jag tog med mina föräldrar för att de skulle komma ut i skogen och få vara med om något annorlunda.

Milan stod färdig och kolarlaget hade gjort ett fint jobb. Milan var hög och stor och svart av kolstybb, förstärkt med block och stänger, kolarna kollade det sista och det var mycket folk som stod omkring för att de hur det gick till när milan skulle tändas. Milan är alltid ett femininum, det vill säga den har ett kvinnonamn, annars går det inte att tända den, så sägs det i alla fall. Det var milt i luften och tiden gick men kolarna som klättrade upp på trappan, som var gjord av en trädstam med uthuggna trappsteg, kunde inte på villkors vis få elden att ta sig. Folk omkring tittade på klockan och började skruva på sig när ingenting hände.

Då, plötsligt började någon spela tvärflöjt långt där ute på skogen. Tonerna kom smygande mellan träden och alla stannade upp och lyssnade. Där på stigen kom en ung flicka med långt hår klädd i skinn och barfota, hon tog ett bloss och i ett huj hade hon tagit sig upp på milan. Hon hade höstlöv och tallkottar i håret och under skinnrockens kant stack det fram en rävsvans. Hon böjde sig över milans tändhål och släppte ner blosset och så steg röken mot trädtopparna. Hon sprang tillbaka in i skogen samma väg som hon kommit och när hon försvann tystnade flöjtmusiken.

Min pappa stod och grät med en näsduk för ögonen, mamma höll om honom. Pappa hade hjärtfel och fick tabletter som gjorde honom lättrörd. Det var nog det vackraste jag har sett. Det var nog milröken som gjorde honom så rörd. Vi stod kvar länge och tittade och njöt av milrökens doft. Han torkade sina tårar och ville bjuda oss på kaffe.

Det stektes kolbullar vid en tillfällig spis och pappa bjöd oss var sin tallrik med något som mera såg ut som en stabbig pannkaka med lingon. Det var gott och annorlunda. Kaffe i pappersmuggar serverades och milans rök omslöt oss där vi stod i en grupp och upplevde den här händelsen.

Ett par dagar senare gjorde jag ett besök hos kolarna, som hade byggt en kolarkoja av grangrenar och granris med spis där inne i mörkret. Två bäddar med granris för de kolare som skulle vaka på natten, där fick vi sitta och dricka kaffe som kokades på spisen.

”Ja här spökar det i alla fall inte”, sa en av kolarna och tog en slurk kaffe, ”spisen är gjord av gamla gravstenar som vi fick av kyrkan, men några ägare till dem följde inte med i alla fall”. De berättade om kolarlivet förr, en näring som var slitsam för kolaren, och som måste fungera bra för att det skulle ge någon inkomst. Om milan slog, det vill säga började brinna, då var den förlorad om kolaren inte kunde få stopp på elden. Det var ett farligt arbete, han kunde ramla ner i milan och då var han förlorad.

Helmer Grundström som skrivit mycket om kolning och kolarnas villkor citerades:

Milan hostade till och slog,
kolaren ramlade i och dog.
Inte en kota blev kvar av karln,
kärringen hans med nio barn,
tvangs av nöden på socknen ut.
Sen var allt precis som förut.

2014-10-12 14:53
Kommentera
Anne-Marie Hellströms blogg

Anne-Marie Hellström

AnneMarie Hellström, journalist och författare, är uppväxt i en lokförarfamilj i Hallsberg. Hon har perspektiv på förr och nu i bygden, som gärna förmedlas med lämplig knorr.

Föreningen Kanal Regional:Sydnärkenytt och Kumlanytt ges ut av föreningen Kanal Regional. Vi finns på webben, som papperstidning, sänder lokal-tv och producerar närradio. Sedan 2007 har Kumlanytt levererat nyheter till Kumlas medborgare. 2012-2013 startade vi nyhetssidor även i Hallsberg, Askersund och Lekeberg. Teknik:Webbsidan är byggd och anpassad för moderna webbläsare och mobila enheter. Vi rekommenderar att du använder den senaste webbläsarversionen. Vid behov uppgradera. Sydnärkenytt använder Cookies för bättre användarupplevelse för besökare och medarbetare samt för besöksstatistik. Läs mer om Cookies. Kontakt:Kontakta redaktionen för tips och synpunkter. Lars Litzén, ansvarig utgivare: 073 - 094 57 58, redaktion@kumlanytt.se Post och besöksadress: Västra Drottninggatan 11, 692 33 Kumla.