20 Augusti 2019
Tipsa: 073-094 57 58

Vid kolkrossen fanns
de vackraste blomstren

Snart är det midsommar och många av oss går ut för att njuta av blomprakten och plocka blommor för att sätta i vas eller kruka utanför ytterdörren, det gjorde vi barn på Farmen. Vi sprang till kolkrossen vid Gränsgatan närmast järnvägen och plockade av det som fanns. Kolet gjorde att det växte alldeles underbart av rara växter som vi fick plocka av hur mycket som helst, alldeles gratis.

Farmen var en stor lantgård en gång för länge sedan, och de som drev lantbruket där ansåg sig lite finare än vanligt folk och gick därför under namnet “Rastupparna”. I slutet av 1800-talet började man bygga på marken närmast järnvägen, Kråkslottet bland annat, Det fanns nästan bara småvägar kring bebyggelsen på norra sidan om järnvägen. Här fanns några industrier, slakteri, åkeri och till och med ett kristallslliperi. Och kolkrossen.

Men det är inte många som i dag vet något om kolkrossen. Det var under ångloksepoken som järnvägen måste ha tillgång till kol för loken, och det var då som man anlade kolkrossen på Farmen. Längst österut på den stig som sedan blev Gränsgatan anlades denna krossanläggning för att finfördela kolet som skulle användas i loken.  Anläggningen fanns kvar ännu fram till krigsslutet 1945 då verksamheten lades ned och krossen användes för andra ändamål.

I slutet på 1930-talet hade kommunen köpt mark kring Farmen, “tupparna” försvann av ålderskäl och marken bebyggdes av småhus varav vi hade ett som var byggt 1945. Där fanns också barnrikehus i området. När jag växte upp var vi omkring hundra ungar i kvarteren på Farmen. Att gå till den gamla kolkossen var förbjudet för oss ungar, och då gjorde vi det naturligtvis. Var det något som var spännande, så var det alltid barnförbjudet. De vuxna har ju alltid försökt avhålla barn för att utforska hemligheterna som fanns hemmavid.

Det var samma sak med källarna vid Ugglebo intill lokalgodsmagasinet. Det var gamla källare som hade byggts under första världskriget men som sedan stod öde, utan dörrar, helt öppna för nyfikna ungar. Spännande och barnförbjudet.

I backen bakom källarna låg Kråkslottet, en senapsgul byggnad från tiden före första världskriget. Här fanns lägenheter för järnvägsfolk, billiga lägenheter med utedass och bodar intill. Vägen förbi Kråkslottet gick under namnet Svarta vägen, här hade det varit kolupplag. Jag var där vid en inspelning med TV och när vi skrapade lite på stigen i backen nedanför där Kråkslottet en gång låg, var det fortfarande svart av kolstybb i marken.

För oss ungar som bodde på Farmen var det mycket som handlade om tåg, ånglok och kol. Många av våra fäder var också tjänstemän vid järnvägen, från Stinsen, stationsbefäl, stationskarlar, lokförare, konduktörer, växlingspersonal och ”hattgubbar” som fick rycka in där det passade och som inte var fast anställda.

För oss på Farmen var järnvägen vardag. Vi hörde inte ens tågens dunkande när de passerade bommarna på öster, vi noterade på sin höjd att det plingade vid järnvägsövergången till Farmen, men vi var vana vid alla ljuden och järnvägsfolket. För oss var det vardag.

Kolvagnarna kallades för ”Lars-burar” eftersom de saknade tak och väggarna var byggda av bräder som där var glesa och kunde ge ventilation till kolet. De vagnarna skramlade lite extra när de passerade bommarna vid järnvägsövergången till Farmen. I dag tror jag inte ens att det finns några sådana vagnar kvar på järnvägsmuseum i Gävle.

Vid kolkrossen fanns stora cementrör vars användningsområde vi aldrig kunde förstå. Somliga äldre personer sa att det då och då var övernattnings-ställe för luffare. Så småningom blev det uppställningsplats för järnvägsvagnar som inte behövdes för tillfället. Och gräset växte högt vartefter som platsen allt mera föll i träda. Och de skönaste växter som blev glada över det nyttiga kolet i marken fanns här under somrarna till glädje för oss småflickor som önskade plocka blommor.

Vi bodde på mittendelen av Gränsgatan, kanske ett hundratal meter från Kolkrossen. Och en sommarnatt slog blixten ner i kolkrossen, eller om det var någon godsvagn som hade tjuvbroms så det blixtrade om det, ingen vet. Men hela kolkrossen brann ner på några timmar. Och vi var den enda familjen i hela kvarteret som sov som grisar just den natten. Gissa om vår pappa var sur för att han inte hade fått vara med och se skådespelet. Han fick nöja sig med att lyssna till dem som hade varit med och sett lågorna och hur det gnistrade i sommarnatten den gången.

Allt som var kvar av den gamla krossen raserades och kördes bort. Men det var många som passade på att hämta kol i hinkar för att ha till sina villapannor. Sedan blev det bara uppställningsplats för godsvagnar. Ogräs och vackra blommor växte så det knakade över hela området. Stinsen på station var mycket botaniskt intresserad gjorde en inventering av alla rara växter på området under senare delen av 1950-talet.

I dag syns ingenting av det som var en gång, nu är det höga gräsvallar som ska dämpa ljudet från tågen på spåren mot Örebro. Stilla frid sänker sig över det som var en gång, och inga av dagens ungar kan förstå att detta var ett eldorado för oss som var barn då efter krigsslutet en gång i världen.

2016-06-16 23:28
Kommentera
Anne-Marie Hellströms blogg

Anne-Marie Hellström

AnneMarie Hellström, journalist och författare, är uppväxt i en lokförarfamilj i Hallsberg. Hon har perspektiv på förr och nu i bygden, som gärna förmedlas med lämplig knorr.

Föreningen Kanal Regional:Sydnärkenytt och Kumlanytt ges ut av föreningen Kanal Regional. Vi finns på webben, som papperstidning, sänder lokal-tv och producerar närradio. Sedan 2007 har Kumlanytt levererat nyheter till Kumlas medborgare. 2012-2013 startade vi nyhetssidor även i Hallsberg, Askersund och Lekeberg. Teknik:Webbsidan är byggd och anpassad för moderna webbläsare och mobila enheter. Vi rekommenderar att du använder den senaste webbläsarversionen. Vid behov uppgradera. Sydnärkenytt använder Cookies för bättre användarupplevelse för besökare och medarbetare samt för besöksstatistik. Läs mer om Cookies. Kontakt:Kontakta redaktionen för tips och synpunkter. Lars Litzén, ansvarig utgivare: 073 - 094 57 58, redaktion@kumlanytt.se Post och besöksadress: Västra Drottninggatan 11, 692 33 Kumla.