AnneMarie Hellströms krönika, december

Lucianatten lång och mörk

Nu står vintermörkret omkring och kölden kryper in under skinnet och får oss att rysa. Det är de sista skälvande veckorna innan ett nytt år ska ta sig sin början. Det är de här veckorna som man inte ens kan vara inomhus utan att ha lamporna tända. Luciadagen den 13 december lär vara årets längsta natt och då är allt knytt och oknytt ute och rör på sig. Det är den tiden våra förfäder var så ängsliga av sig och tände så många ljus man hade i stugan för att hålla vinterns farligheter på avstånd. I dag tänder vi våra elektriska ljusstakar i fönstren och har inte en tanke på vad som kommer smygande i mörkret. Annat var det förr.

Nu var det på vippen att vi inte skulle få en egen Lucia här i byn. Förr då var det ett hedersuppdrag att få bli Lucia och bilder på de utvalda kandidaterna publicerades på helsida i tidningen och så fick vi rösta. Det var många som taktikröstade och försökte få sin kandidat till den eftertraktade titeln. Nu får ledningen för Luciatåget leta efter kandidater. Förra året ville Lucia med tärnor inte ens ha något firande på Folkets Hus, det var ”skämmigt”. Vart är vi på väg?

Jag minns ett Luciafirande på det gamla Solbergahemmet ute vid Hallsbergs kyrka, och det måste ha varit omkring 1967, möjligen 1968. Vi några mammor som var med i kyrkans barntimmar, blev tillfrågade om vi kunde ta med våra telningar och göra Luciamorgon på ålderdomshemmet. Vi fixade flera mammor som ställde upp med en hel radda barn, den äldsta omkring åtta år och den minsta som var två och ett halvt år. Det var Luciatåg med elektriska ljus med tanke på brandfaran och de gamle njöt av uppvaktningen. Barnen sjöng som änglar och den äldste pojken var tomte med en ljuslykta. Det var så stämningsfullt. Och när vi var klara var det en gammal dam som ville klappa den minsta tärnan på kinden. Lillungen klev fram och höll sitt ljus under näsan på damen. ”Vet du”, sa hon och höll ljuset så nära så damen måste böja sig åt sidan. ”Det här, går inte att blåsa ut”!

Efter besöket hos de gamle fick vi gå och lussa för en kvinna som inte orkade vara med. Just den här dagen fyllde hon 90 år. Barnen sjöng för henne och hon log så rart. Då var 90 år en hög ålder, i dag är det många som blir både 90 och 100 år och vi som är födda på 1940-talet tycker att vi är ganska unga, fortfarande. Tänk, så allt förändras.

Jo, barnen fick både saft och lussekatter med pepparkakor, naturligtvis, och vi mammor fick kaffe. Det blev en fin stund och ett fint minne för oss som var med. Barnen då, ju de är snart medelålders, den lilla tärnan blir 48 år nästa gång, och det är länge sedan hon var med i ett Lucia-följe.

Längsta natten på året, det är Lucianatten. Och den ansågs förr vara farlig. Det gällde att hålla farliga saker på avstånd, ha tända ljus och brasa i spisen hela dagen. Då gällde det också att städa ordentligt. Husmor började längst in i stugan att sopa med stora kvasten, och då läste hon samtidigt en ramsa: ”Upp och ut, råttor och lus ut, ut ur mitt hus”! Om det hjälpte är väl en annan sak.

Julstädningen är inte som förr. Mamma städade från taket till golvet och det skulle på rena mattor och sättas upp girlanger kvällen före julafton. Jag har kommit till den insikten att det blir jul även om jag inte städar. Jag gör som min mormor sa: Risar på stubben. Det vill säga, torkar av det värsta så det går att sitta ner och njuta av helgerna.