24 April 2019
Tipsa: 073-094 57 58

Sjuk förr inte
heller så kul...

Det är en liten manick i mässing, den ligger i ett svart, slitet fodral. En knäppare som man använde förr när någon blev sjuk. Det var då det. Någon som ansågs vara kunnig i sjukdomslära kallades till den sjuke och tog fram den lilla manicken och knäppte till i en åder och blodet rann och så trodde man att sjukdomen rann ut samtidigt. Det sjuka fanns i blodet. Så var det då.

Det fanns några diagnoser: Ont i magen, ont i bröstet eller ont både i magen och i bröstet. Det fanns fältsjukan, det var fler soldater som dog i fältsjukan än som stupade för fiendens kulor. Fältsjukan tog många liv förr och soldaterna pinades svårt där ute vid fronten.

Rödsot var också en fruktad åkomma, vad det egentligen var för sjukdom är mer än vad jag vet, och ändå har jag letat i arkiv och frågat läkare som jag är lite bekant med. Man tror att rödsot hade med dåligt vatten att göra. Tvinsot var en annan sjukdom, förmodligen handlade det om diabetes.

Det är inte så länge sedan vi barn inte fick leka i gamla löv när det var höst, då kunde vi få barnförlamning, så trodde i alla fall de vuxna. Det var före 1950. Sen upptäcktes poliobakterien och så småningom kunde vi få vaccinera oss mot den sjukdomen.

För hundra år sedan grasserade engelska sjukan. Ett av botemedlen var att dra det sjuka barnet genom ett träd som var krokigt och bildat en ögla i stammen, det var mest barn som blev drabbade. Under första världskriget 1914-1918 var det en vanlig sjukdom som hade att göra med vitaminbrist och dålig mat. Det var trolldom och magi som användes för att bota sjukdomar.

Det är säkert många av oss som är lite äldre som haft örsprång eller öroninflammation, otit, och varit omlindade med fetvadd och bindor runt hela huvudet. Det var innan penicillinet kom 1947. Sedan behandlades alla ungar med penicillintabletter till dess läkarvetenskapen upptäckte, att otit ska självläka, bäst så.

Det hände svåra olyckor ibland. Men det var inte alltid som den drabbade fick den vård som behövdes. Det var höskörd på en gård ute på landet och ett av barnen, en pojke på sju år, skulle vara med och jobba. Det var så ända fram till 1930-talet. Han halkade i höet och ramlade ner mellan häst och höskrinda och slog sig på skrindans kopplingsanordning till hästen.

Det var inte tid att söka läkare, far bar in pojken och lade honom på kökssoffan och sa att han skulle sluta gråta. Åka till en läkare i det vackra skördevädret var det inte tal om, höet var viktigast. Pojken fick sned rygg, så småningom en puckel. Hans ben växte krumma och han kunde inte längre gå. Han blev vad man sa då, krympling och han fick ta sig fram med hemsnickrade kryckor. Det här var inte ovanligt på den ”gamla tiden”.

Jag var en av dem som hamnade på gamla epidemisjukhuset intill Folkets Park 1948. Då var det scharlakansfeber som gick, och jag var ett av de första sjuka barnen. Det var två veckor i isolering, fick prata med mamma i en telefon och vi satt på var sida om ett fönster i besöksrummet.

Pappa var isolerad hemma i en ofrivillig semester i november månad. Mina syskon fick inte heller gå ut till min lillasysters ilska, hon ville ju gå ut och leka. Mamma hade haft både difteri och charlakansfeber som då nästan räknades som barnsjukdomar.

Difteri var mycket farligt och kallades strypsjuka, halsen svullnade igen och det hände att mindre barn inte klarade sig. Scharlakansfeber hade med sig svåra biverkningar som bland annat gav de sjuka hörselproblem, det var flera som blev döva efter att ha haft den sjukdomen.

Jag hade tur, penicillin fanns och jag fick sprutor var fjärde timme. Till att börja med var jag alldeles ifrån mig när systrarna kom med sina sprutor, men efter två veckor brydde jag mig inte längre, det gjorde inte ens ont.

Det lär fortfarande spöka på det som en gång var epidemisjukhuset som senare blev vårdcentral. Det lär vara en gammal sjuksköterska som går igen, sägs det. Jag såg då aldrig någonting när jag var där under två veckor. Men det kanske var spöket som såg till att jag inte fick lyssna till Barnens brevlåda. Det kom in en pojke i salen bredvid, han hade röda hund och han var två år äldre än jag, så det var han som fick ha radioapparaten. Jag längtade hem och räknade timmarna de sista dygnen innan mamma skulle komma och hämta mig.

Men ett härligt minne har jag från epidemisjukhuset i Kårstahult, jag fick den första boken om Pippi Långstrump, och som jag läste och älskade den boken. Och översköterskan som spelade kort med mig på kvällarna, jag var ju den enda ungen på hela sjukhuset, efter att pojken med ”röda hund” hade åkt hem. Vi spelade Löjliga familjerna och Svarte Petter. Hon sjöng för mig och hon visste säkert vad som var läkedom för en åttaåring som till och med fick fira sin födelsedag i sjuksängen.

Vad hon hette, det minns jag inte, men hon var snäll och det betydde mycket för att läka ut sjukdomen. Jag minns att jag länge efteråt undrade hur den där röda hunden såg ut.

2013-10-02 11:44
Anneli Olsson
Hej
2017-01-21 22:01
Anneli Olsson
Hej
2017-01-21 22:01
Kommentera
Anne-Marie Hellströms blogg

Anne-Marie Hellström

AnneMarie Hellström, journalist och författare, är uppväxt i en lokförarfamilj i Hallsberg. Hon har perspektiv på förr och nu i bygden, som gärna förmedlas med lämplig knorr.

Föreningen Kanal Regional:Sydnärkenytt och Kumlanytt ges ut av föreningen Kanal Regional. Vi finns på webben, som papperstidning, sänder lokal-tv och producerar närradio. Sedan 2007 har Kumlanytt levererat nyheter till Kumlas medborgare. 2012-2013 startade vi nyhetssidor även i Hallsberg, Askersund och Lekeberg. Teknik:Webbsidan är byggd och anpassad för moderna webbläsare och mobila enheter. Vi rekommenderar att du använder den senaste webbläsarversionen. Vid behov uppgradera. Sydnärkenytt använder Cookies för bättre användarupplevelse för besökare och medarbetare samt för besöksstatistik. Läs mer om Cookies. Kontakt:Kontakta redaktionen för tips och synpunkter. Lars Litzén, ansvarig utgivare: 073 - 094 57 58, redaktion@kumlanytt.se Post och besöksadress: Västra Drottninggatan 11, 692 33 Kumla.