25 Juni 2019
Tipsa: 073-094 57 58

Gipsning nyttigt
för stressad själ

Äntligen ska jag bli av med gipset och kunna gå som alla andra, om bara ett par dagar. En olycka händer så lätt, och dessutom väldigt fort och sällan är man förberedd på vad som komma ska.
Jo, det var sista veckan i huset på landet. Jag vaknade tidigt den morgonen och skulle sätta på kaffe när jag såg att tiden var inne för första tv nyheterna. Det är lite pyssel att sätta på teven där i huset med kontakter och knappar. Det var då det hände. Riktigt hur det gick till minns jag inte, men det gick i alla fall väldigt fort.

Det knakade till i höger ben när jag föll och i detsamma såg jag att det blev en stor bula på utsidan av benet strax ovanför vristen. Det var då jag förstod att jag brutit benet. Kallt på golvet och trasmattorna i en enda röra medan jag försökte kravla mig fram mot dörren till köket.

Det är fantastiskt vad mycket man hinner se i en sådan här situation. Mina tofflor som jag letat efter stod under soffan. En handduk låg under bordet och hur länge den legat där, det vet jag inte. Så småningom kom jag fram till köksdörren. Det dröjde innan mina rop väckte maken som sov på övervåningen. Så småningom stod han där i dörröppningen och undrade varför jag låg på golvet.

Han fick klart för sig att det var en stukad hustru som inte kunde resa sig upp och hur mycket han än försökte gick det inte att få mig på fötter, och tur var väl det. Han fick lov att ringa 112 och det dröjde inte länge innan två snälla pojkar i gröna kläder dök upp med medicinväska och undrade vad som hade hänt.

De tog hand om mig och lyfte upp mig på en bår och tråcklade ut mig ur huset, jag vet inte riktigt hur de gjorde, det är flera hörn och ett trappräcke i farstun och trädgårdsland precis utanför, men ut kom jag och in i ambulansen. De kom från Valdemarsvik och så bar det iväg till Norrköping och Vrinnevisjukhuset. Jag hade inte tänkt på att hösten var på gång, men nu såg jag alla träd med löv i många olika färger.

Jag blev ompysslad och hamnade på sjukhuset och i röntgen. Jodå, benet var av, inte tvärt utan på längden och jag fick veta att detta måste opereras. Maken kom och klappade om mig innan jag hamnade i nästa fordon, en ambulansbuss tillhörande Örebro läns landsting. Ny resa med smärtstillande medicin i kroppen och så småningom till USÖ. Klädsel: nattlinne och bäddjacka, tur att det var långt, blått med vita blommor och nytvättat.

Så hjälplös man blir när ena benet inte fungerar. På kvällen fick jag duscha och tvätta håret i schampo och tvål som dödar alla bakterier. Men på morgonen ville läkaren tala med mig och sa att det såg så bra ut att han ville undvika operation. Det skulle räcka med gipsbandage. Det var Roffe på gipsrummet som tog hand om mig.

Jag har aldrig varit gipsad tidigare, det här var en ny erfarenhet. Roffe frågade vilken färg jag ville ha på gipset. Jag har aldrig sett annat än vitt och blev lite förundrad. Han visade på svart färg, jeansblått, rosa eller rött. Svart med vita dödskallar skulle väl vara snyggt? Jag valde jeansblått.

Utanpå gipset fick jag en tung sko i hårdgummi. Sen fick jag vila i sängen under tjugofyra timmar innan jag kunde försöka gå. Konstigt nog gick det riktigt bra. Med hjälp av en rollator tog jag mig framåt och längtade hem. Det blev hemresa efter ett par dygn. Sen har jag gått här och linkat, lärt mig gå med kryckor och så småningom utan hjälpmedel.

Men det som har hänt här hemma är att jag har gått ner i varv. Förut har det gått i full fart, nåja så gått det går som pensionär, men nu efter sex veckor har jag tappat fart. Jag tänker saktare, går saktare och oroar mig mindre för morgondagen. Vissa ord gömmer sig i bakhuvudet och jag funderar på om jag fått glömska med i gipset. Jo, det går att skriva men orden kommer inte som på ett snöre längre. De behöver ha tid på sig.

Det tar tid att ordna med mat och att brygga kaffe. Jag får inte köra bil med gips, och det är faktiskt riktigt skönt det också. Det tar tid att klä mig på morgonen och det är bara ett par gamla jeans som tillåter gipskängan att passera genom byxbenet. Men vadå, jag behöver ju inte ha bråttom. Jag har haft tid att tänka i sex veckor.

Nu är jag fri från gipset och kan gå, nästan som vanligt, men det går i snigelfart det mesta jag ska göra. Det här var nyttigt för en stressad själ, jag har lärt mig att det går att ta det lugnt. Världen går inte under för att jag går sakta och tänker sakta. Men snart är jag väl på banan igen, och då ska ni få se...

2013-10-24 23:43
Kommentera
Anne-Marie Hellströms blogg

Anne-Marie Hellström

AnneMarie Hellström, journalist och författare, är uppväxt i en lokförarfamilj i Hallsberg. Hon har perspektiv på förr och nu i bygden, som gärna förmedlas med lämplig knorr.

Föreningen Kanal Regional:Sydnärkenytt och Kumlanytt ges ut av föreningen Kanal Regional. Vi finns på webben, som papperstidning, sänder lokal-tv och producerar närradio. Sedan 2007 har Kumlanytt levererat nyheter till Kumlas medborgare. 2012-2013 startade vi nyhetssidor även i Hallsberg, Askersund och Lekeberg. Teknik:Webbsidan är byggd och anpassad för moderna webbläsare och mobila enheter. Vi rekommenderar att du använder den senaste webbläsarversionen. Vid behov uppgradera. Sydnärkenytt använder Cookies för bättre användarupplevelse för besökare och medarbetare samt för besöksstatistik. Läs mer om Cookies. Kontakt:Kontakta redaktionen för tips och synpunkter. Lars Litzén, ansvarig utgivare: 073 - 094 57 58, redaktion@kumlanytt.se Post och besöksadress: Västra Drottninggatan 11, 692 33 Kumla.