13 December 2019
Tipsa: 073-094 57 58

Allhelgonatid

Kyrkogården känns inte
skrämmande som förr

Nu börjar vintern och det är vintertid i kalendern också. Det är nu som naturen förbereder sig för att möta vintern i mitten av november. Det brukar börja omkring den 20 november med det första snöfallet. Det ljusnar ute med den vita snön på träd och buskar och sen är det inte långt till jul.

Till helgen är det allhelgonatid och en stilla helg när vi tänker tillbaka på dem som lämnat oss. Det är nu som vi förbereder vintern på kyrkogården och pyntar gravarna där våra föräldrar och släktingar har sina minnesplatser. Det är något speciellt att gå på kyrkogården och se alla gravljusen som fladdrar i mörkret. Stundtals känns det lite spöklikt och kusligt, men för det mesta är det innerligt vackert.

När jag var barn var det inte vanligt med ljus på gravarna, det blev inte vanligt förrän ett stycke in på 1950-talet. Det ansågs vara katolska traditioner och mina föräldrar var emot att cykla ut till Sockenkyrkan och tända ljus. Men det dröjde inte så länge innan de ändrade sig och tänkte om, och tyckte om att promenera där på gamla kyrkogården och läsa på gravstenarna. Innan vi hade tv fanns en radioserie som sändes på söndagarna, det var Hällebecks gård, skriven av Sigge Stark. Jag minns hur mamma rynkade pannan då familjen på Hällebecks gård gick till kyrkogården för att tända ljus. Men det bidrog till att hon ändrade sig och nu är traditionen självklar för de flesta av oss.

I dag ser vi helt annorlunda på kyrkogården och den känns inte alls skrämmande som förr. Jag minns att pappa som var gammal lokförare ville ha sin grav så nära järnvägen som möjligt. Det berättade han innan han blev sjuk och hamnade på Kullängen. Vi pratade inte om död och förgängelse medan han levde och tänkte mer på vår framtid och vad han hoppades på. ”Jag ska skicka med dig en tågtidtabell och en klocka”, brukade jag säga och då skrattade han och tyckte att det var riktigt roligt. Det var också ett sätt att tänka på det som skulle hända. Nu är det redan tjugo år sedan.

Båda mina föräldrar var utrustade med en härlig humor och det var till hjälp i tider då sjukdom och ålderdom kom in i bilden. Han ville gärna lämna livet medan det var sommar, ”då blir det lättare för er då kan ni plocka blommor i dikeskanterna”, sa han. Så fick han som han ville. Vi åkte ut till kyrkogården och letade efter en gravplats så nära järnvägen som möjligt. Vaktmästaren kom med en stor pärm under armen och visade var det skulle kunna passa någonstans. Till slut hittade vi den plats som mamma tyckte var bra. Hon gick runt och läste på gravstenarna och utbrast plötsligt:

”Det här blir en besvärlig hörna! Det är ju gamla järnvägare här överallt, här kommer de att prata järnväg med varandra så jag här får jag aldrig lugn och ro. Du får skicka med en bra bok när jag ska hädan”, sa hon och log mot mig.

Den dagen pappa begravdes var en solig julidag med värme och fågelkvitter. Precis när kistan skulle sänkas i graven ringde det i klockorna vid järnvägsövergången och prästen gav kistbärarna en signal att de skulle hejda sig ett ögonblick. Ett expresståg mot Stockholm defilerade förbi. Sedan sänktes kistan. Det var så vackert och blev en hälsning till en gammal lokförares sista färd.

Mamma fick tre år till och sedan kom hon till pappa. Jag tror han väntade på henne, nu fick de vara tillsammans igen. Till helgen åker vi ut och bäddar vackert åt dem. Vi brukar stanna en stund och det händer att jag småpratar med dem medan vi tänder ljus. Det var så mamma gjorde när vi var ute hos pappa. Hon sa att hon kom närmare honom när hon pratade med honom.

De finns där hans gamla järnvägskamrater med sina fruar. Jag tror nog att de har det ganska bra när de samlas och fikar tillsammans. Det trodde våra barnbarn i alla fall att de gjorde även om vi inte kunde se det. Vi tänder våra ljus och går omkring och läser på gravstenarna så länge som kvällsljuset gör det möjligt. Allhelgonatid, nog är det vackert och stämningsfullt – inte spöklikt alls.

2014-10-27 17:41
Kommentera
Anne-Marie Hellströms blogg

Anne-Marie Hellström

AnneMarie Hellström, journalist och författare, är uppväxt i en lokförarfamilj i Hallsberg. Hon har perspektiv på förr och nu i bygden, som gärna förmedlas med lämplig knorr.

Föreningen Kanal Regional:Sydnärkenytt och Kumlanytt ges ut av föreningen Kanal Regional. Vi finns på webben, som papperstidning, sänder lokal-tv och producerar närradio. Sedan 2007 har Kumlanytt levererat nyheter till Kumlas medborgare. 2012-2013 startade vi nyhetssidor även i Hallsberg, Askersund och Lekeberg. Teknik:Webbsidan är byggd och anpassad för moderna webbläsare och mobila enheter. Vi rekommenderar att du använder den senaste webbläsarversionen. Vid behov uppgradera. Sydnärkenytt använder Cookies för bättre användarupplevelse för besökare och medarbetare samt för besöksstatistik. Läs mer om Cookies. Kontakt:Kontakta redaktionen för tips och synpunkter. Lars Litzén, ansvarig utgivare: 073 - 094 57 58, redaktion@kumlanytt.se Post och besöksadress: Västra Drottninggatan 11, 692 33 Kumla.